Krönika: Är vi för stressade för vänskap?
Det är för många ett klassiskt mardrömsscenario att en dag upptäcka sig själv ha hamnat i en vardag där de enda verkliga vänskapsinteraktionerna man har är barnvagnspromenaderna en gång i veckan. Efter traskandet vinkas det hejdå för att än en gång vara antingen själv eller på väg hem till sin gamla vanliga partner. Sätta sig på soffan och kolla på sociala medier. Titta ut genom fönstret. Hacka upp persikosalladen i en melankolisk feberdröm av isolation och bedövad tillvaro. Jag skulle hävda att många av oss unga vuxna redan nu, till och med utan dåliga ursäkter som att ha småbarnsfamilj, befinner oss i en likande vardag socialt som om vi tagit ut någon form av föräldraledighet i förtid. I frihetens, livslustens, äventyrets, och kärlekens namn frågar jag: hur hamnade vi här egentligen, och för vad?
Modern teknologi får oss att hamna i något som inte helt är enslighet men inte helt är socialt heller. En person som har planer med bästa kompisen men som också är efter med tentapluggandet blir presenterad med möjligheten att ställa in MEN också att kunna ringa ett trettio minuter långt telefonsamtal istället. Det alternativet blir lockande. Fångar det bästa av två världar, eller hur? Kanske inte. Det eskalerar nämligen: innan man vet ordet av genomgår ens bästa vän en metamorfos i ens sinne. Från att associera Saga med ett unikt skratt, löjlig klädstil, och betryggande kramar, blir hon en stel ikon på en mobilskärm. Till och med i ens drömmar tar ens nära och kära formen av oläsliga sms och missade samtal.
När folk alltid går att nå, förpliktigade till sina telefoner till varje pris utan undantag, är det också lättare att ställa in planer nära inpå. Tanken på att en timme före bestämd träff med vänner ställa in, om folk omöjligen går att nå på telefon, är desto mindre tilltalande. Folk skulle ju vänta på en i onödan eller kanske bli oroliga! Med mobilerna är man fängslad i en värld av ständig relativitet och möjlighet. Inte ens när man faktiskt umgås med folk tycks vissa kunna hålla sig från att vara i digital kontakt med övriga. Detta är ett exempel på vad filosofen Byung-Chul Han åsyftar när han säger att vi är för levande för att dö och för döende för att leva. Fasta i gränslandet av något som aldrig görs fullt ut och inte heller någonsin avslutas fullt ut. Alldeles för mycket sker parallellt i ett överväldigande vimmel av tomma ord på skärmar som eventuellt besitter mening.
En annan konsekvens av mobiltelefonen blir att man inte tvingas skapa större luckor i sitt schema för att kunna vara social. Man kanske nöjer sig med mindre luckor där man ägnar sig åt sociala medier för att stilla den existentiella tomheten istället. Ty det är inte som att den digitala kontakten mellan kompisar är djupt detaljerade och innehållsrika som handmålade brev; Lasse skickar ett DM med en bild på grannkatten och gör en referens till ett internskämt och du fnissar till. Krasst sagt kan man säga att skratt som får en att falla av stolen tre gånger i veckan istället blir till fem fnysskratt per dag.
Utöver den uppenbara förödande påföljden av ensamhet detta leder till gör det också att man bara får precis det man frågar om. Om man vill ha hjälp med studierna av en bekant kan man messa en direkt fråga och få ett direkt svar. Ens språknörd till kompis korrekturläser ens uppsats i google drive och den hade nästan lika gärna kunnat skickas till ChatGPT.
Den överexponerade metaforen som målar upp människan som en maskin med en social kvot att fyllas upp likt ett batteri gör det inte heller bättre. Prioriteringen av effektivitet och bekvämlighet blir nämligen fullständigt värdelös och fruktlös när man märker att vi är människor och inte maskiner. Folk är så stressade och har jämt väldigt bråttom, för något som visar sig ha INGENTING av värde.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
