Krönika: Jag utreder mitt ego

Om konstnärer i konstvärlden: Jag utreder mitt ego
På teatrar, museer, konserthallar och olika stora bibliotek var jag rädd att se personalen i ögonen för intensivt, för att de kunde få en glimt av mitt sanna jag i sitt läsglasöga.

Som att min laserblick var igenkänd i de kulturkunniga mästarnas egna blick.

Kanske en rädsla att de skulle börja kräva för mycket av mig på direkten. (På senare år fick jag lära mig, det var aldrig de som gjorde det, utan det var lilla jag. Klassiker!).

Jag har spenderat några dagar i kulturens högborg (eller dess tillfälliga vistelseort, bokmässan i Göteborg) och smittats med deras ego. Eller kan man smittas igen när man har haft det sedan barnsben? Kanske har jag tillräckligt med antikroppar för att bli den som onanerar till tanken på att högkulturellt rida som en riddare över diskurserna i litteratursamtalen, medan antikropparna ändå får mig att se på det hela med ett kritiskt utanförskap.

Samtidigt tycker jag att konstvärlden nog står inför en existentiell kris, då den inte ännu vet hur toxisk hyperkapitalismen har gjort den. Vänta, är detta “berätta för mig att du är en konspirationsteoretiker utan att berätta att du är en konspirationsteoretiker”? Med toxisk menar jag att konstnärer (och vissa influencers) utsätter konsumenter för en “whatever I make you should buy”-mentalitet där konservburkar, pissoarer, ja till och med avföring och kiss intalas vara värda enorma pengar. Samtidigt gör hyperkapitalismen att konstvärlden består av en väldigt stark social hierarki där ekonomiska medel spelar stor roll för influens. I denna konstvärld finns konsten för både marknadens (konstsamlarnas, kritikernas) skull eller för fans och konstnärer som bedriver konst för konstens “heliga innebörds” skull.

Jag känner mig som en levande fackbok för den typen av ungdom som började att skapa tidigt och sedan var tvungen att anskaffa sig det stora ego som behövs för att kunna ens vilja komma in i konstvärlden från första början, och i framtiden kanske överleva den. Nu står jag med en halv tånagel i konstvärlden i min lilla monter på bokmässan. Inne och ute. Med min vän Alice har jag talat om autenticitet i konst, och huruvida vi kan bevisa att konstnären vill göra det för kändisskap eller för att det fanns något heligt hen ville kommunicera med konsten. Det kan vi inte riktigt. Men vissa säger att den egoistiska baktanken inte skulle ändra på faktumet att det är konst, då konsten uppstår först när läsaren eller betraktaren tar in ett verk. Men jag håller med om att det känns poänglöst med konst som levereras utan budskap. Gör inte det konsten mindre helig från början? Som att konsten i vår hyperkapitalistiska verklighet fungerar som en ständigt överarbetande produktionsmaskin, som istället för fast fashion skapar nya konstverk, litteratur och andra kulturella uttryck som egentligen inte får plats i världen.

Jag tror att ett stort ego behövs för att vilja ta sig in i konstvärlden och för att sedan överleva den. Ibland vill man ju dock utplåna sitt ego på riktigt. Särskilt när en tänker tillbaka på hur en var som tonåring, en nojig Romeo, dryg och passionerad (och ung). När jag fortfarande gick på gymnasiet bjöd jag en bibliotekarie från min stad på en date, inte på grund av attraktion, eller de sociala kapitalen som kommer med att dejta en äldre (hon var mellan 7-10 vintrar över mig i ålder*). Jag bjöd ut henne för att jag sett hennes akrylmålningar som var fulla med liv och färger. Och kanske hade hon haft en laserblick, som jag missförstått för någon som kan skydda mig, hjälpa mig in i samma värld som vi båda tillhörde, osv. Det låter på mig som att jag ville bli typ groomad, vilket hon som TUR var inte nappade på. Förmodligen förstod hon inte ens att det var en date. Tomhet. Döden. Erkännanden. Kärlekens algoritmer. Självklart har även vi preti och kleti sett dessa stora dramer som utspelat sig i litteraturen och på stadsteatrar, och inspirerats till någon form av livsstil. I flera år trodde jag att det var en odödlig musa jag ville bli för att finnas i hela konstvärlden, innan jag förstod hur jag skulle skilja på att vilja vara konst eller vilja vara en konstnär.

Samtidigt är konst ett så omdefinierat begrepp att allt som vill vara konst av någon slags rättviseinstitut bör få erkännas. Konstuttryck är förmodligen symptom på våra psykologiska behov att bearbeta verkligheten, därför behövs de. Det enda en konstnär behöver tänka är alltså: därför behövs jag, utan att analysera sönder sitt ego. Bara skapa utan att tänka på efterfrågan. Om en har tur så har ens sätt att bearbeta världen på, även om den förmodligen är lik alla andras, mer glittrande ord.

“The worst thing for a writer is to know another writer, and worse than that, to know a number of other writers. Like flies on the same turd.” - Charles Bukowski

*Visste du att i vissa språkkulturer säger man att tiden går uppåt, medan man i några (och våra i väst) säger att tiden går framåt? En vecka framåt, osv. Notera hur jag i den bestjärnade meningen använder den första språkliga tidsuppfattningen!

Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren