Krönika: Känn ingen skam i fantasin
Jisses, vad många vuxna det finns som inte kan skilja på fantasi och verklighet! Barnens brist på kompetens i frågan är ursäktad, men vuxna! Ursäkta en hobbypsykologs enkla förklaring men jag misstänker så kallad masspsykos. På 1177 kan man läsa: ”En psykos innebär att du upplever verkligheten förändrad och annorlunda, och har svårt att skilja på fantasi och verklighet.” Exakt så! Och ja, visst är det svårt att skilja på fantasi och verklighet ibland, t.ex. när jag ligger i min säng under snåriga vargtimmar och tänker onda tankar om mig själv. Dessa tankar är oftast så pass överdrivna och förvrängda att de absolut inte är sanningsenliga. Tack och lov finns det terapi för sådana tankar!
Ja, det går att lära sig att de uppdiktade tankarna inte är sanna. Detsamma gäller den uppdiktade konsten. Må ni slippa betala tusentals kronor för konstterapitimmarna och låt oss istället beakta följande faktum: Fiktion är inte fakta. Fiktion är uppdiktat. Även om texter, bilder, filmer och övriga konstverk ”skildrar verkligheten” eller ”baseras på en verklig historia” betyder det inte att det ÄR verkligheten. Någon har manipulerat den med sin (förhoppningsvis) fantastiska fantasi.
Tyvärr upplever jag att en del av den kultur jag konsumerat på senare tid har kritiserats utifrån dess ”moraliska konsekvenser” – och inte utifrån dess konstnärliga kvaliteter.
I SVT–serien ”Kalifat” skildras bl.a. hur ett gäng svenska tjejer radikaliseras och ansluter sig till IS. OBS! De skådespelar alltså att de gör det. Det är fiktion, inte dokumentärt. Alla svenska tjejer gjorde inte det i verkligheten men karaktärerna i den fiktiva serien gör det eftersom… ja, det är liksom det serien handlar om. Man skulle ju absolut kunna göra en serie om ett gäng svenska tjejer som INTE radikaliseras och inte ansluter sig till IS, kör på! Det återstår att se om dramaturgin i en sådan thrillerserie blir lika gastkramande.
I Geir Gulliksens roman ”Se på oss nu” (den gavs ut 2018, jag läste den nyss) finns en scen där en äldre man handgripligen hjälper en yngre kvinna med hennes mjölkstockning. Många har tyckt att scenen är ”äcklig” och ”orealistisk”. Att en gammal gubbe vidrör en ung tjejs bröst! Usch! Vem gör sånt i verkligheten? Jag håller med. Det är äckligt. Det är orealistiskt. Det är en JÄTTEBRA beskrivning av huvudkaraktärens viljor och handlingar. Man skulle ju absolut kunna skriva en roman om en äldre man som INTE hjälper en yngre kvinna med hennes mjölkstockning, kör på! Det återstår att se om det går att skapa en lika komplex karaktärsbeskrivning på så få sidor.
I sammanhanget kan jag förstås inte låta bli att nämna Gulliksens polare Karl Ove Knausgård, som också han har fått sin släng av sleven med innehållsmässig kritik på grund av sina unkna, objektifierande kvinnobeskrivningar. Japp, de är unkna och objektifierande. Men det är jävla bra skrivet. Jag läser hellre rått än rätt, hellre utmanande än tillrättalagt. Jag läser gärna om det äckliga, det unkna, det man borde skämmas över. Borde man det? Skämmas i fantasin?
Okej, låt oss leka med tanken att det finns saker vi faktiskt borde radera ur fiktionens världar. Nästa fråga: Vem skulle i så fall bestämma detta? Vem sitter med pekpinnen och avgör vad som är otillåtet i fantasin? Staten? Haha. Politiker får gärna bestämma min skattesats, begränsa gärna min kött- och flygkonsumtion men rör för guds skull inte min kulturkonsumtion. Principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare är kanon, den innebär i enkla ord att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den sistnämnda gruppen skapar. Konstnärlig frihet kan man kalla det. Att kulturen kan påverka politiken, absolut, men det omvända? Om vi redan nu minskar avståndet mellan politisk styrning och kulturuttryck ökar risken för att vi förlorar ett fritt instrument när Sverigedemokraterna kommer till makten. Om det var val idag skulle SD bli största parti, tänk på det en stund. Tänk på hur kultur har använts och används i många auktoritära samhällen. Inte behöver vi kratta manegen onödigt mycket för herr Åkesson och gänget?
Geir Gulliksen och andra kulturutövare måste få skriva om de mest skamfyllda erotiska ögonblicken, om när vi känner lycka när vi ”borde” känna sorg och vice versa. Det är äckligt! Det är orealistiskt! Men det är inte farligt! Det är konst!
Den obligatoriska brasklappen kommer här: Jag förespråkar inte äckligt och orealistiskt innehåll bara för sakens skull. Ibland är det äckliga och orealistiska dålig konst, såklart. Som i teaterpjäsen jag såg när en guldfisk dödades med en stavmixer, där gick min gräns. Inte för att jag brydde mig särskilt mycket om guldfisken helt ärligt – jag har aldrig gillat akvariefiskar – jag tyckte bara det var… snark. Trist effektsökeri. Konst utan finess. Men den ska väl också få finnas.
