Krönika: Sista minuten

Kära läsare,
du läser min sista text för KulturUngdom 2021. När det kommer till den fjärde och sista texten är det svårare att välja det ämne som jag tycker är relevant att skriva innan jag avslutar detta år. Det här året var speciellt i sig självt, speciellt i förhållande till livet vi upplevde innan, under och efter restriktioner på grund av pandemin. Vi är inte samma som vi var innan pandemin och även om de har tagit bort restriktioner kan vi inte gå tillbaka till de gamla versionerna av oss själva. Vi är de nya versionerna av de gamla och det är okej att vi har tappat många av våra funktioner. Som hur man är i ett fysiskt utrymme med andra, hur man hanterar det sociala livet och hanterar hektiska platser med många människor utan att bryta samman.

Jag försöker påminna mig själv varje dag om hur lycklig jag är att jag har överlevt pandemin och att jag kan krama mina vänner igen utan stress. Vilken tur jag har att jag kan gå ut från mitt rum och vara i skolan med mina klasskamrater och hoppa över att vara på jäkla zoom och titta på andra genom min skärm. Vilken tur jag har att jag fortfarande kan andas i lungorna, känna den friska luften, dofta och smaka på de färska saffransbakelserna tillsammans med en kopp kaffe. Förra året vid den här tiden hade jag corona i kroppen och mitt tillfrisknande tog sju veckor. Det var utmanande och jag kommer aldrig att glömma det allra första ögonblicket då jag kunde ta ett djupt andetag efter min återhämtning. Vad lyxigt det är att ha den här kroppen som fungerar.

Många människor förlorade nära och kära. Jag förlorade några av mina släktingar i Iran, och jag ber dig som läsare att ta emot mina kondoleanser för förlusten av dina nära och kära och jag är ledsen för din förlust. Att förlora nära och kära är det svåraste i världen att hantera. Det är en slags smärta som du fysiskt känner över hela kroppen. Speciellt om du inte får en chans att säga hejdå innan de lämnar det här livet. Detta är något som många flyktingar upplever med eller utan pandemin. Att inte få chansen att ta farväl eller få chansen att sörja sin förlust. Sorgen kan stanna hela livet och det är viktigt att få professionell hjälp för att hitta sätt att hantera den. Och kom ihåg detta, "det är okej att inte vara okej". Vi har vårt ego för att vara den bästa versionen av oss själva, men det är okej att känna sig som skit ibland. Att gå vilse i din sorg och smärta och sedan hitta tillbaka till dig själv igen.

En av de mest smärtsamma upplevelserna jag har varit med om var när jag förlorade min barndomsvän den 8 januari 2020. Hennes namn var Pouneh Gorji och hon var en av 176 passagerare på Ukraine International Airlines Flight 752. Pouneh var i planet med sin make, Arash Pourzarabi och de gifte sig på nyårsdagen. Bara en vecka senare var det nygifta paret på väg hem till Edmonton i Kanada, där de båda skulle avsluta sina masterexamen i datavetenskap. Några minuter efter att flygplanet lämnat Khomeinis flygplats i Teheran, sköts planet ner av den iranska regimen med två missiler. Alla 176 passagerare och besättning dödades.

Sedan dess har jag funderat på hur de sista minuterna har varit för Pouneh och Arash och de sista sekunderna innan de dog. Ingen vet exakt vad som hände efter att den första missilen sköt flyget. Det sägs att efter nitton sekunder, efter den första missilen sköt planet, sköt den andra missilen planet igen och alla de 176 passagerarna och besättningen dödades.

Jag har föreställt mig hela scenariot om och om igen. Från det ögonblick de gick in i planet, hur de satt bredvid varandra och tittade på varandra. Kanske började de prata om sitt äktenskap och sin framtid tillsammans. Kanske tittade de på sina telefoner för sista gången. Kanske höll de varandras händer och kände sig som världens lyckligaste par. Kanske kysste de varandra och höll hand. Kanske kanske kanske. Hur var det efter att missilen sköt planet? Hur kände de? Blev de kvar där de var eller försökte de hitta ut? Vad tyckte de före och efter det första skottet? Hur var andra? Skrek de eller var de bara lugna och höll om varandra? Hur var den sista minuten? Från ögon fulla av kärlek, passion och framtidshopp för att leva till ögon fyllda av rädsla, panik och fasa. Nej jag kan inte. Jag vill inte minnas dem så. Jag vill inte föreställa mig dem när de helt har tappat hoppet om att leva. Jag vill minnas dem när de log, skrattade och när deras ögon glittrade på grund av hur lyckliga de var tillsammans. De där glittret i deras ögon, från dagen då Pouneh och Arash gifte sig, kommer att lysa i mina sista minuter av den sista dagen på året 2021.

Den 15 oktober 2021 såg jag föreställningen 'Den yttersta minuten' på Dramaten i Stockholm. En pjäs av Mattias Andersson med alla Dramatens skådespelare. Mattias Andersson är konstnärlig ledare för Dramaten och regissör och dramatiker för denna föreställning. Sedan mars 2020 har Dramaten varit stängd för allmänheten, förutom ett kort mellanspel. Under denna tid ställdes följande fråga till Dramatens fasta skådespelare: "Om du bara hade en minut kvar på dig att agera på Dramatens stora scen när teatern öppnar igen - vad skulle du välja att spela?"

Den här föreställningen påminde mig om Pouneh och Arash och hela situationen med coronaviruset. Sista minuten förra gången jag träffade Pouneh. Sista minuten innan jag hörde nyheten att Pouneh var borta. Sista minuten innan jag hörde talas om coronaviruset. Sista minuten jag kramade en vän innan restriktionerna. Sista minuten jag andades djupt innan jag fick viruset i lungorna i sju veckor. Sista minuten innan jag fick höra om mina förlorade släktingar i Iran på grund av coronaviruset. Att minnas sista minuten ger ett nytt sätt att tänka och uppleva livet. Att andas, känna, känna och leva mitt liv som att varje ögonblick är den sista minuten av att vara här. Att leva mitt liv som Pouneh och Arash skulle leva det, fullt av passion, kärlek och omtanke.

Atoosa Farahmand

Då: Har arbetat i kulturinstitutioner som projektledare, konstnärlig ledare, koreograf och konstnär sedan jag kom till Sverige som flykting.
Nu: En multidisciplinär konstnär och kulturarbetare.
Sen: Framtidsvisionen är att etablera ett nätverk och ett fysiskt utrymme där de ohörda berättelserna och rösterna inom konstvärlden kan ta plats.
Motto: "Ju mer du vet, desto mer inser du att du inte vet."

Besök gärna min webbplats: www.atoosafarahmand.com