07 sep 2020 Fanny Gustafson

Krönika: Tillbaka och framåt

Det är sensommarkväll, sista helgen innan skolorna ska börja och värmen får kläderna att klibba mot huden. Jag sitter ensam i bilen och kör mot Stockholm, staden som jag för en månad sedan klippt banden ifrån. Lägenheten är såld och jag ska bo hos en vän. Besökare, gäst, turist. Icke längre folkbokförd och tillhörande. Återigen lantis, jag som var säker på att jag aldrig skulle flytta tillbaka och som hade tankar kring att min hemort inte var tillräcklig. Jag vet inte riktigt hur det ska kännas att vara en av dem som går med packad resväska, utan nycklar till något eget att komma hem till. Ett tag funderar jag på om jag ska parkera bilen på min gamla gata i den del av Stockholm som jag känner till, men gatan är inte min längre. Istället kommer jag senare att åka förbi skylten mot Midsommarkransen och vidare mot innerstan.

Midsommar, det var längesedan nu, för ett par dagar sedan tyckte jag mig känna höst i morgonluften. Såhär års brukar jag alltid få ”skolstartsfeeling”, en känsla där vemod blandas med förväntan. För mig är det oftare större förändringar den här tiden på året än kring nyår. Den nya terminen har nästan alltid inneburit ny skola det senaste decenniet, nya kurser, nya konstellationer och bekantskaper. I år är det annorlunda, ingen flytt är inplanerad, livet ska bara fortsätta och övergången mellan årstiderna blir inte så drastisk. Tack för det! I början av sommaren fick jag examensbeviset efter tre års universitetsstudier. Filosofie kandidatexamen - huvudområde: teatervetenskap. Jag har alltså lämnat huvudstaden och flyttat tillbaka till hemorten där kulturen utarmats långt innan pandemins riktlinjer satte sina spår.

”Det kommer bli bra”, sjunger Laleh och barnkören på radion.

Jag kör vidare. Lägger mil efter mil bakom mig, medveten om att jag om ett par dagar kommer köra i motsatt färdriktning på väg tillbaka, helgens planer kommer ha passerat. Minut för minut. Tiden låter sig inte fångas, den glider mellan fingrarna. Linjär från början till slut. Ingenting är bestående och med tiden förändras omständigheterna. Innan jag bodde i Stockholm fick jag alltid en positiv känsla inombords av att vara där, mot slutet längtade jag därifrån. Numer trivs jag i det lilla, vet att jag är en sådan som hellre stannar och växlar några meningar med en bekant än anonymt går förbi. Lever hellre i det välbekanta än har det stora utbudet, där ingen ändå hinner ta del av allt. Kanske är möjligheterna till kulturjobb inte alls större i en storstad, där alla vill bli något och konkurrensen är hög. Om det är berättelserna i sig som är det viktiga, spelar det kanske ingen roll var de berättas, om de måste berättas. Allting måste kanske inte vara storskaligt för att det ska räknas, det överväldigande finns kanske i det lilla.

Jag är trots alla tankar om det stora i det lilla ändå en sådan som hellre kör om än blir omkörd. Medan jag gasar på lite till på motorvägen kommer jag på att jag egentligen inte har bråttom, har ingen tid att passa. Ändå är det som att jag tävlar mot klockan, tävlingshjärnan går inte att stänga av ens i ensamhet. Hur ofta händer inte detta småtävlande till vardags, på livets resa? Varför måste allting gå så fort? Varför är det så lätt att tappa huvudet i jakten på att bli bättre? Fartblindhet och tunnelseende är snabbt korrigerat efter en tretimmars resa, men om det pågår i flera år?

Jag sätter farthållaren strax under hastighetsbegränsningen, rullar på. Låter mig köras om. ”Varsågod”, tänker jag när andra passerar. Min begagnade Fiat håller en jämn energiförbrukning och jag åker med utan att ta några större egna beslut. Vad som ska ske i livet i höst är oklart av många anledningar. Att tro att kulturjobben ska välla över mig är att sticka huvudet i sanden. Ändå tror jag någonstans att det tids nog kommer ske, vill tro att det är meningen. Erfarenheterna byggs på, lite i taget och nu kan jag se att jag har kommit en bit på vägen.

Jag är tacksam för åren i Stockholm, utan dem hade jag aldrig vetat hur jag velat ha det nu, inte heller känt mig tillfreds och tillåtit mig att få vara en lantis. Jag behövde kanske komma bort för att hitta hem. För just nu är hemma här, i Töreboda där jag vuxit upp. I framtiden kanske hemma är någon annanstans, det vet jag inte nu. Just nu är jag nöjd, farthållaren är på och jag behöver bara styra, vara beredd med bromsen och när jag tröttnat på lugnet kan jag lägga i en högre växel och själv bestämma hur jag vill köra. Kanske är det till och med tur att jag inte har några planer inför hösten, jag vilar i att det finns tillfälle att komma till ro och ger plats för nya saker att komma in i mitt liv.

Med solen i ryggen dundrar jag fram sista biten på motorvägen. På radion sjunger George Michael: ”I gotta have faith”.

Fanny Gustafson