Krönika: Allra käraste plugghäst
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på regler. Jag har egentligen tänkt mycket på regler sedan jag var 7 år gammal. Sedan skolstarten. Men anledningen till att jag åter tänkt mycket på regler nu är den skrivkurs jag läst under hösten. En kurskamrat i klassen skrev om regler inom skolsystemet och det fick mig att minnas mängden regler en varit tvungen att förhålla sig till i skolvärlden. Regler kring vad en får säga och göra, hur en ska sitta, vad en ska kunna och uppmaningar som av med kepsen, ät ordentligt, gör dina läxor och väg för guds skull inte på stolen. I skolan fanns det dessutom otroligt många regler kring hur en skulle skriva. Det tycks vara något som har förföljt mig, inte minst när jag långt efter grundskolan läste på universitetet.
Akademin. Akademiskt skrivande. Skriva vetenskapligt och objektivt. Jag ville gärna testa att söka till universitetet och trots att mina gymnasieår var tre år av slit, drogs jag ändå åter till plugget. Jag behövde en paus först, och det fick bli en pluggande form av paus på en folkhögskola. Sedan dess har mitt liv sett ut så. Folkhögskolor och universitet om vartannat. Är det något som börjar bli tydligt för mig så är det att jag tycker om att plugga. Eller plugga och plugga, men jag gillar verkligen att lära mig saker, att tänka på nya sätt, att läsa om hur andra tänker, att se vad andra skriver. Men det är just regler som ibland kommer i vägen. Det akademiska skrivandet är en regel. Vetenskapligt skrivande som innebär att en ska skriva sakligt, källhänvisa korrekt och opartiskt förmedla fakta. Många av mina lärare på universitetet har kritiserat mig för att jag har alldeles för många “jag” i texter, och flertalet gånger har jag fått tillbaka tentor med kommentaren: “du skriver för mycket av dina egna åsikter!”. En får inte synas som person över huvud taget i akademiska texter. Jag förstår givetvis vitsen med den här typen av skrivande, men vad jag vill komma fram till är att akademiskt skrivande är svårt och många gånger begränsande. Det kommer med krav på att kunna skriva på ett visst sätt innan en ens kan börja fokusera på själva uppgiften, eller det en faktiskt vill förmedla i texten. Akademiskt skrivande har ett rätt och ett fel sätt att vara på vilket gör själva skrivandet fyrkantigt. Det finns regler och det kommer med konsekvenser för den som bryter mot dem. Stavfel, subjektivitet eller för dålig källhänvisning kan leda till omtenta som måste godkännas inom en viss tid annars blir en underkänd på kursen och det kan i långa loppet leda till att en blir återbetalningsskyldig till CSN.
Jag har lärt mig oerhört mycket på universitetet men jag har behövt ta pauser därifrån just på grund av reglerna. Jag har klarat av att skriva de akademiska texterna, men det är inte de texterna som varit viktiga för mig. När jag har fått använda litteraturen och kunskapen från universitet till att skriva det jag själv vill har det blivit intressant på riktigt. Det är också i pauserna från universitetet jag hittat tillbaka till det jag gillar med att skriva, eftersom det akademiska skrivandet har tagit död på min skrivlust. I pauserna från universitetet har alltid folkhögskolorna funnits och där finns lärandet men reglerna existerar inte på samma sätt. Folkbildning. Låt oss inte glömma bort folkbildningen. Jag har haft helt fantastiska lärare när jag pluggat på folkhögskola. De har bit för bit varsamt lyckats skrubba bort min starka prestationsångest och bankat in i huvudet att alla har förmågan att ta till sig kunskap, det handlar bara om att det måste finnas flera olika sätt att lära ut kunskapen på. Inom akademin finns inte den tron och det kan bli förödande.
Min upplevelse av universitetet är att jag hade behövt plugga kursen “så här gör du för att plugga på universitetet” ett år innan universitetet. För mig höll den upplevelsen på att effektivt ta bort min nyfikenhet och krossa tron på min egen förmåga att ta in kunskap. Det riskerar bli exkluderande och det riskerar bli fyrkantigt. Det tog många år för mig, men nu kan jag känna att jag har börjat göra något av den där fyrkantigheten. Jag brukar tänka att jag tar det jag lärt mig inom akademins bubbla och gör något av det som jag tycker är viktigt. För jag tror att vi måste komma ihåg att det kan bli relativt tomt i den där fyrkanten av regler annars. Och fyrkanten får inte ta bort lusten att lära och tron på att en kan. Återigen vill jag säga att jag förstår vikten av opartiskt faktabaserade texter, men jag tror att vi behöver båda delarna. Jag har behövt både akademin och folkbildningen och visst checkar jag i alla boxar för en tvättäkta plugghäst. Men det betyder inte att jag också har behov av att ta in kunskap på flera olika sätt. Så kära akademi, jag tycker att ni ska ta till er delar av folkbildningens sätt att lära ut.
Clara Lund
Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.
Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.
Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.
Motto - Ta dig själv på allvar.
