Krönika: Att kasta sig ut eller titta på utsikten
En grupp femåringar står innanför det gröna stängslet och tittar ut i världen. En bit bort ägnar sig deras jämnåriga åt geggamojjakakor i sandlådan, galonbyxor i vattenpölar och minicyklar som nästan välter i kurvorna. Jag cyklar förbi den där förskolan nästan dagligen och barnen är ofta utomhus och leker när jag passerar.
Utanför det gröna stängslet finns följande: en gräsplätt, en å och en grusväg. Inte så spännande, kan tyckas. Ändå vänder femåringarna ryggen åt rutschkanan, sandlådan, plastleksakerna och minicyklarna för att titta på världen utanför. Ibland säger de hej och frågar vad jag heter.
Jag kommer ihåg de där utåtblickande barnen från min skolgång. Klasskompisarna som gick utanför skolans område på rasten, längre in i skogen än stigen som utgjorde gränsen för var vi fick leka. Jag höll mig alltid på rätt sida stigen.
När jag idag leder dansklasser för högstadieelever ser jag att barnen vid stängslet har blivit tonåringar. Tonåringar som alltid vill ha mer koreografi och nya övningar, som aldrig vill repetera. Från min egen högstadietid kommer jag ihåg eleverna som åkte buss till stan på lunchrasten och kom lite sent till första eftermiddagslektionen. Själv tog jag ordentligt med skolmat och frossade vid grönsaksbordet.
När vi skulle ta studenten fanns det klasskompisar vars drömmar sträckte sig till månen. En vän flyttade till Asien på höstkanten och blev dykinstruktör. För mig tog det fyra år att samla kraft för att våga flytta till Stockholm. Hon är kvar i Asien och jag har flyttat hem igen.
Även i den vuxenvärld där jag befinner mig nu ser jag vuxna versioner av barnen som står vid stängslet och längtar bort. De har blivit personer som vågar hoppa, som inte kräver samma mängd trygghet och som både misslyckas och lyckas men alltid springer på nästa boll. För mig och alla andra sandlådebarn ser utmaningarna annorlunda ut. Mindre. Men inte för den sakens skull mindre betydelsefulla.
Min närmsta vän och tidiga barndomsvän påminner mig om att vi också var barnen som hängde vid staketet. När jag tänker efter minns jag att de gröna, diagonala stängerna blev halkiga och svåra att klättra på när det hade regnat. Barndomsvännen berättar att vi brukade vråla hej och påminna skateboardåkarna som for nerför backen utanför förskolan om vikten av att använda hjälm. Sedan gömde vi oss för fröknarna när det var dags att gå in.
När perioden av tillfälligt äventyrslynne i femårsåldern var över klev jag tillbaka till barnen som lekte i sandlådan och på gungorna. Sedan dess har jag stannat bland dem. Andra på förskolan drömde om att bli artister, veterinärer och superhjältar. Jag och min vän planerade att vi skulle jobba på fabriken där mina föräldrar jobbade. Vi såg fram emot att hälla kaffe på mammas kontorsstol.
Jag minns skräcken när vi i lågstadieåldern en gång insåg att vi hade missat att rasten tagit slut. Skolgården var tom och vi satt kvar i sanden vid gungorna. Perioden då vi var coola kids som gömde oss för fröknarna var över. Vi hade blivit de duktiga, kontrollerade barnen som vi relaterar till idag.
Fortfarande har jag mer av sandlådebarnet i mig än av stängselbarnet. Jag hoppar inte om jag inte vet att jag landar mjukt. Jag stannar hellre och njuter av utsikten. Jag är bra på att leka med det som finns. Att vara sandlådebarn, eller trygghetsfreak om ni så vill, är inte det hippaste i det här framgångstörstande samhället där vi ska klättra på karriärsstegar och våga, våga, våga!
Jag tror att vi behöver alla. Både de som hoppar och vi som står kvar. Trygghetsfreak och risktagare. Vi behöver barnen i sandlådan och barnen vid stängslet precis lika mycket. Och någonstans inom mig finns det där barnet vid stängslet, femåriga jag. Ibland behöver jag plocka fram henne. Men jag behöver också välkomna det här vuxna trygghetsfreaket som jag har vuxit upp till.
Heja alla som vågar hoppa och heja alla som vågar stanna och titta på utsikten.
