Krönika: Den fula ankungen part 2 – Elitismen bland svanar
Vem har inte drömt om att växa upp och bli en svan! Precis som H.C. Andersen – ursäkta, jag menar den fula ankungen – som kände sig missförstådd, ensam och eländig (nog är det allmänt känt att sagan är en allegori för författarens eget liv?!). Men så! Plötsligt händer det! Jag var inte alls en ful ankunge! Jag var en vacker svanunge! Åh, vilken lycka, äntligen hittar man hem till sin flock. I sagan slutar det så, lyckligt i alla sina dagar, men som självdiagnostiserad svanunge kan jag berätta att H.C. – jag menar svanungen! – med stor sannolikhet växer upp och blir lika vidrigt maktutövande som sina mobbande anksystrar och ankbröder.
Jag har väl aldrig blivit mobbad men precis som alla andra har jag då och då känt den bittra smaken av utanförskap. På idrottslektionerna i skolan skulle man gärna ha långt, ljust hår i en hästsvans, ännu hellre korta shorts och helst av allt: höga fotbollsstrumpor. Jag hade råttfärgat, axelkort hår och komplex över mina lår, men fotbollsstrumpor kunde jag ju köpa! På Stadium. Jag fattade nämligen inte att det var viktigt att ha det egna fotbollslagets logga på strumporna, inte någon jävla Stadium-logga! ”Vaddå, har du köpt dina strumpor på STADIUM?” utbrast fotbollstjejen med det längsta, ljusaste håret. Helt fel uppenbarligen, men jag tog mig igenom det och några år senare blev jag en svan, ta-da! Jag klippte cool, kort frisyr och började klä mig i kaftanliknande tyger från Myrorna. Visst har jag varit den som tänkt, och kanske till och med sagt: ”vaddå, har du köpt din kaftan på H&M?”. Döm mig inte alltför hårt! Det är en ack så naturlig utveckling. En känsla av hämnd, ljuva hämnd. Kanske ligger den latent och lurar djupt därinne men det kommer visa sitt fula tryne en vacker dag, när akilleshälen blottas, var så säker.
Reser till Berlin – denna stad av blomstrande, självsäkra individer! Fria från utanförskapets bittra eftersmak! Jo, jo. Första gångerna jag var i Berlin var jag helt lyrisk över att vistas bland idioter. Galenskap är nämligen ett genomgående tema där och det är helt underbart att slippa fejka något annat, man får vara precis hur man vill? Stämningen är typ såhär: man går runt i pyjamas och leker med en jojo, åker skateboard och köper lite spetskål och sen går man på super mega techno rave och man kan med fördel bära läderdräkt och varför inte ett uppstoppat djur på huvudet. Ett uppstoppat djur kräver ändå sin kommentar, så jag frågade på knagglig tyska: ”Warum hast du ein Vogel am Kopf?” det betyder typ varför har du en fågel på huvudet. ”Warum hast du nicht?”. Haha, det är en rolig motfråga eftersom det väl säger sig självt varför jag inte valt en så pass excentrisk accessoar, kan man tycka. Hursomhelst! Det är verkligen typiskt svanungar att snabbt hugga ifrån sådär. Stolta över att slutligen ha hittat hem till sina svanfamiljer. Alla som kommer och ifrågasätter ens uppstoppade fågel kan sticka därifrån! Typiskt Berlin. Den stan är full av fula ankungar som blivit coola technosvanar, tro inget annat.
Det är gulligt med subkulturer, ja, gulligt! En gullig, naivt påhittad gemenskap, som en familj. Eftersom jag ifrågasätter alla gemenskaper måste jag också ifrågasätta dessa; svanfamiljerna, sporttjejerna, technokidsen. Det kallas på forskarspråk för ”imagined communities” och den främsta föreställda gemenskapen av dem alla är naturligtvis Nationen med stor bokstav och liten verklighetsförankring. Vissa välkomnas in i den nationella gemenskapen, andra inte. Samma mekanism återfinns i varje liten subkultur. Hur är det med min egen? Har jag fortfarande en cool, kort frisyr och kaftan från Myrorna? Svar: Ja. Jag har hittat hem, det är så skönt att tillhöra en påhittad familj. Jag unnar alla det, få grotta ner sig bland de sina, mysa här inne i värmen och inte släppa in någon som inte passar in! Vi isolerar oss i det trygga. Här frodas avundsjukan mot sporttjejerna och technokidsen, något som lätt kan omvandlas till maktutövande elitism. Om de någon gång kommer nära mitt revir kan jag snabbt och föraktfullt påpeka att det faktiskt är ganska stor skillnad mellan Bröderna Grimm och H.C. Andersen.
