Krönika: Radiobilarna
Jag har försökt att ta körkort i snart 3 år nu. Det kan tyckas vara en patetiskt lång tid, men det känns helt okej. Bilar är trots allt bara fula dödsfällor på hjul, vilket jag också ansåg om studentflak i min förra krönika. Min generella åsikt om fordon är antagligen tydlig vid det här laget, och då har jag inte ens börjat skriva om cyklar.
Vad gäller bilproblemen brukar folk säga att det handlar om att kunna känna sig trygg i sin körning. De menar på att jag stressar upp mig i onödan. Det ligger säkert mycket i det, men de missar en viktig detalj. Det är inte min körning jag känner mig otrygg i, det är alla andras körning. Hur ska jag kunna känna mig trygg omgiven av bilar på en 120-väg när jag vet att åtminstone hälften av förarnas bana mot körkortet började med radiobilarna?
Bara ordet ger mig rysningar. Radiobilarna – den svarta marknadens körskola. För endast 50 kronor kan barnen köpa sig en riktigt saftig whiplash-skada att skylla på när det blir dags för dans på idrotten och läraren drar fram sina dammiga linedancekunskaper ur förrådet. Om det nu är okej att leka seriekrock, hur kan då krigsspel ses som så farligt? Är inte radiobilarna en inspiration för unga att ta till våld på exakt samma sätt som krigsspel är det? Föräldrar måste bli mer konsekventa i sina åsikter. De kan inte både ha kakan och äta den. I för sig, varför skulle man vilja bära runt på kakan när man lika gärna kan äta den? Det verkar nästan lika efterblivet som att åka radiobilarna.
Ett tag tänkte jag att jag låtit mina fördomar styra. Att det säkert kunde vara roligt om man var många kompisar som tävlade mot varandra. Sedan insåg jag att det inte ens finns något poängsystem. Antalet krockar räknas inte. Attraktionens enda syfte är skadeglädje, en mycket fräsch affärsidé. Bredvid de galna förarna sitter dessutom ibland passagerare, och det enda de gör är att be för sina liv. Förarna växer i alla fall upp och blir någonting. De tar rollen som Stefan, 52 år, som tutar åt andra när han själv gör fel och vars barndom peakade när han totalrammade sin bästa kompis radiobil. Vad händer med passagerarna? Vad växer de upp till att bli? Är det de som så småningom blir körlärare som heter Anette (min körlärare heter inte ens Anette, men hon känns så mycket som en att min mamma börjat kalla henne det istället)?
Om det är något körlärare gör bra så är det att bryta ner elevernas självförtroende. Det blir så lågt att Armand Duplantis skulle förlorat sitt världsrekord av ren förnedring om han hoppat över det. Bara åsynen av läraren gör att du glömmer bort hur man startar bilen. Genom hela lektionen känner du två dömande ögon stirra på dig samtidigt som du råkar dra upp vindrutetorkaren på max och kör medsols i rondellen. Om FBI anställt några stycken Anette hade de antagligen kunnat skära ner på personalstyrkan med 50%, så effektivt som de övervakar. Det som fascinerar mig är att dumdristiga tonårskillar inte verkar påverkas av maktspelet. De som potentiellt sett borde vara de värsta förarna, tar körkort på nolltid. De förlorar inte ens sitt självförtroende på kuppen. En av mina vänner berättade till och med hur hans körlärare sagt att han inte var redo för uppkörning, men att han valde att strunta i henne och göra det ändå. Och vet ni vad, han klarade det. Jag är närmre att kandidera till USA:s nästa president än att göra den manövern.
Det finns statistik för att män står för 75% av alla bilolyckor, och att åldersgruppen 18-19 år är högsta riskzonen. Tonårskillarna är alltså statistiskt sett inga bra förare, ändå lyckas de ta körkort. Själv ser jag mig som en ganska förnuftig person med bra inlärningsförmåga och konsekvenstänk, men när jag sitter i bilen bredvid Anette, eller vad hon nu heter, är det ingen som ser de egenskaperna hos mig längre. Trafikverket rullar gladeligen fram röda mattan åt de störiga killarna med koncentrationssvårigheter och kuggar gång på gång duktiga, högpresterande flickor. Statistiken talar för sig själv, det måste vara något fel i systemet. Anette låter sig luras av den hybris som är så stor, att bara en tonårskille kan besitta den, och hon gör det så gärna.
Jag måste alltså försöka övertyga Anette om att jag når upp till samma låga nivå som tonårskillarna. Från och med nu struntar jag i Anettes råd. Jag gasar mig fram till rödljusen och kör hädanefter efter regeln “blicken, pilen - skiter väl jag i”. Å andra sidan vet jag att jag aldrig kommer att komma undan med det, jag är trots allt tjej. Jag får ta till duktig-flicka-metoden: plugga körteori. Körlärare verkar tycka att det är lösningen på allt. Är du rädd för att bli påkörd? Plugga körteori. Har du redan läst hela körteoriboken men är ändå nervös? Plugga MER körteori. Är det världskrig? Plugga körteori. Någon måste ju påminna Putin om att högerregeln faktiskt gäller när han invaderar Sverige. Kanske är det då vi äntligen får nytta av alla radiobilsbarn. Låt oss släppa lös dem på vägarna och invänta seger.
