Krönika: Allt för henne

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag cyklade med henne. Det var en solig dag i mitten av juni 2002. Vi bröt mot reglerna eftersom det inte var tillåtet att cykla och vi kunde hamna i trubbel. Jag var rädd och mitt hjärta började slå snabbt. Hon kände min rädsla och tittade på mig med ögonen och log. “Atoosa jan, var inte rädd. Jag lovar. Inget kommer att hända!” sa hon. Solljuset fick hennes ögon att glöda och hur hon tittade på mig fick mig att känna mig som den lyckligaste tjejen i världen. I det ögonblicket var allt jag ville att vara som henne. Hon var allt jag hade och jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan henne. Hon, min vackra mamma. Jag och min mamma hade vårt eget hemliga språk. Vi talade genom våra ögon trots att det finns mer än tvåhundra miljoner ord på det persiska språket. Moderskapet kan inte passa in i språkets barriärer. När jag försökte dölja något för henne var det omöjligt för när hon tittade på mina ögon kunde hon läsa mina tankar. Ibland låtsades hon inte veta vad som pågick i mitt huvud men jag kunde känna att hon visste.

Jag kommer aldrig att glömma när min mamma bestämde sig för att ta sitt körkort. På den tiden var det inte ovanligt att kvinnor lärde sig att köra bil. Hon var så exalterad över det och jag minns att hon efter sin allra första körlektion bestämde sig för att köra bilen som vi precis köpt. Hon åkte rakt mot en vägg. Sedan bråkade hon och min pappa om det. Senare när min mamma tog sitt körkort startade hon tillsammans med några kvinnliga vänner ett taxibolag där chaufförerna är kvinnor och de bara tog emot kvinnliga kunder. De ville skapa mer säkerhet i staden för kvinnor eftersom det fanns många rapporter om att kvinnor blivit sexuellt trakasserade av manliga taxichaufförer. Jag var så stolt över min mamma och jag älskade målen de hade med sitt företag. Efter ett tag mötte de hat av många män eftersom det inte var socialt accepterat att kvinnor arbetade och körde bil. Det gick väldigt bra i början för deras företag och de hittade många kunder, men mängden hat påverkade deras verksamhet och till slut kunde företaget inte överleva. Jag minns hur min mamma i vårt grannskap kallades "taxikvinnan".

Efter flera år blev min mamma körskolelärare och hennes kunder var kvinnor som hade körkort och inte vågade köra bil. I Iran har kvinnor mindre självförtroende än män när det kommer till att köra bil och män skyller alltid på kvinnor för att de inte kör "bra". Så min mamma bestämde sig för att lära sina kvinnliga kunder hur man släpper rädslan och kör bil. Det var precis vad hon gjorde för mig när vi ville cykla. Hon brukade be sina kunder att köra på motorvägen, där bilar kör väldigt fort. Om du kör långsamt på motorvägen blir folk arga och säger oförskämda saker. Men min mamma ville uppmuntra sina kunder att hantera hatet och inte låta hatet sabotera deras vilja. Jag minns hur jag var fascinerad av min mamma men jag berättade det aldrig för henne. Tyvärr var jag inte så modig som hon och jag önskar att jag hade berättat för henne hur stolt jag var.

Förutom cyklar och bilar var min mamma intresserad av sport. Pingis, volleyboll, taekwondo, simning och badminton. Hon brukade ta med mig till träningen. I Iran tränar kvinnor separat från män. Det finns många normer om kvinnor som är idrottare och att de aldrig kan bli lika bra som män. Så min mamma gick till dessa parker där män vanligtvis samlades för att sporta och spelade med dem. Hon vann hela tiden och varje gång tittade hon på mig med sina vackra ögon. Jag såg henne och jag föreställde mig att jag i framtiden skulle vara som hon. Följa mina drömmar och inte låta någon hindra mig från det jag tror på. Nu är jag i Sverige och studerar min drömutbildning och jobbar med det jag tror på. Allt på grund av henne. På grund av hennes ögon. På grund av alla berättelser vi skrev med vårt hemliga språk. Jag kan inte hitta de rätta orden för att uttrycka det.

Allt för henne, men hon är inte här för att se det. Hon är inte här för att förstå hur mycket hennes moderskap hjälpte mig att bli den jag är nu. Varje gång jag gör något här i Sverige föreställer jag mig att hon tittar på mig och är stolt över mig. Så som jag är stolt över henne. Jag önskar att hon var här och att vi kunde vara tillsammans. Ibland, när jag ser en mamma tillsammans med sitt barn ha roligt på gatan, föreställer jag mig hur det kunde vara om hon var här. Jag skulle göra vad som helst för henne. Men tyvärr förstår inte politiken moderskap. Politiken förstår inte hur desperat jag är efter att ha henne i mitt liv. Ingenting i världen kan ersätta henne bara för en sekund. Jag kan inte åka till Iran och hon kan inte komma till Sverige eftersom vi lever i så omänskliga tider. Där mammor skiljer sig från sina barn och lever med en rädsla, för tänk om något händer. Att leva med daglig stress och tänka på varandra över gränserna för att hat orsakats av politiskt trams.

När jag känner mig nere tänker jag på henne. Hur hon såg på mig första gången vi cyklade. Tiden då hon tog sitt körkort. Tiden då hon pratade om att starta ett taxibolag. Den gången hon spelade badminton i parken och vann hela tiden. Hennes uppmuntran. Hennes kamp. Nu förstår jag att allt hon gjorde var för mig och jag kommer att fortsätta kämpa för henne. Fastän mitt liv är så tomt utan henne så fyller jag mitt liv med att föreställa mig hennes närvaro. De kanske kontrollerar gränserna men de kan inte kontrollera våra sinnen. Jag och min mamma har inte förmånen att vara tillsammans men kärleken som vi har till varandra kommer att vara för evigt.

Atoosa Farahmand

Då: Har arbetat i kulturinstitutioner som projektledare, konstnärlig ledare, koreograf och konstnär sedan jag kom till Sverige som flykting.
Nu: En multidisciplinär konstnär och kulturarbetare.
Sen: Framtidsvisionen är att etablera ett nätverk och ett fysiskt utrymme där de ohörda berättelserna och rösterna inom konstvärlden kan ta plats.
Motto: "Ju mer du vet, desto mer inser du att du inte vet."

Besök gärna min webbplats: www.atoosafarahmand.com