Krönika: Är det verkligen ett yrke?

Ett skepp kommer lastat.
Med vadå?
Er dagliga dos tonårsvrede!
Varför då? Jo, för igår råkade en kollega hävda att musikalartist inte är ett yrke. 
Tur för henne att jag inte var på dåligt humör, annars hade helvetet brutit lös. 

Jag har full förståelse för att alla inte vet exakt vad yrket musikalartist innebär, det är inte där problemet ligger. Jag fattar fortfarande inte vad en av mina kusiner jobbar med, trots att hon förklarat det för mig i flera år. Något med miljö? Företag? Jag fattar nada. Men när jag gång på gång måste bekräfta att musikalartist är ett yrke av värde, att det finns utbildningar och att de är otroligt svåra att komma in på, att gymnasiebetyg och högskoleprov gör detsamma om du inte felfritt kan framföra sjuttioelva låtar framför en jury (vilken framstår som lika skräckinjagande som ett gäng turister som ber om vägbeskrivningar och stressen får dig att råka peka åt fel håll, varpå du själv vill bli vägbeskriven dit ingen någonsin kommer att hitta dig igen), då blir jag frustrerad. Som reaktion får jag nämligen förvånade, ibland till och med avfärdande ansiktsuttryck. Bara för att jag inte förstår innebörden av min kusins jobb, betyder inte det att jag har mindre respekt för det. När min biografkollega för andra gången på en minut lyckas fnissa fram att musikalartist inte är ett yrke, drar jag däremot slutsatsen att hon lever efter lite andra regler. Det är sådana stunder som får mig att stanna upp och fundera över om livet ändå inte vore trevligare som tekniksnubbe och det enda som funnits bakom den böljande mittbenan vore några vattentrampande ekvationer och resten tomrum. Men nu är jag tydligen en så kallad “estetare” som tvingas se sig själv utifrån och skämmas när hon osäkert mumlar fram att Pernilla Wahlgren är ett undantag för hur folk lyckas som showartister, inte standarden.

Det är den här naiva inställningen om att artister föds som fulländade stjärnor som är problemet. Konstnärliga färdigheter går att öva upp, precis som alla andra talanger. För att bemästra en talang krävs de där 10 000 timmarna av hård disciplin, och det gäller för såväl hjärnkirurger som skådespelare. Med risk för att kränka alla grillpappor någonsin vill jag dock hävda att alla människor har det estetiska uttrycket inom sig. Som min väldigt flummige Konstarterna och samhället-lärare brukar predika, “det har aldrig funnits en tid då människan inte ägnat sig åt konst”. 

Förr jagade vi efter föda och återvände sedan hem till eldstadens inbjudande värme för att berätta folksagor och sjunga sånger. Nu jagar vi status och pengar, men stimuleras av samma sak som vi alltid gjort: Kultur. När vi sitter på bussen lyssnar vi på musik, när vi går ut på klubben dansar vi, och när vi däckar i soffan gör vi det framför en riktigt utdragen TV-serie. Därför är det fascinerande hur så många människor, än idag, ser estetiskt relaterade yrkesformer som lite mindre värda. Om vi är tillräckligt smarta för att skapa A.I.-botar som råkar sätta hela Sveriges skolsystem i obalans, borde vi ha hjärnkapacitet nog att förstå att kulturens existens är en fråga om liv eller död. Jag skulle kunna argumentera om det här hur länge som helst, men jag väljer istället att citera något min kloka, men aningen aggressiva morfar brukade säga: “men rösträtt, det har de!!”. 

För det smärtar att veta att samma stökiga grabbgäng som nickade nöjt när jag frågade om de skulle på “estetsafari” vid våra skåp, har exakt lika mycket makt som jag i nästkommande val. Det smärtar att veta att de antagligen har varsin känd skådis eller artist som de ser upp till, som de säkerligen skulle tittat snett på om kändisen varit i deras ålder, gått estet och inte alls varit känd. 

Häromveckan gick jag återigen genom korridoren där jag mött det störiga grabbgänget. Nu möttes jag av något helt annat, nämligen fem färgglada hårsvall i full gång med att obekvämt inlevelsefullt köra svajig körsång i cirkelformation. Jag tog mig skyndsamt förbi, hoppades att ingen skulle tro att jag hade något med dem att göra. Nu var det plötsligt jag som var på “estetsafari” och jag såg världen genom en fördomsfull tonårings ögon. Det var en skrämmande värld. Jag vill som sagt försvara estetisk utbildning till varje pris, men jag hoppas att min eventuella framtida musikalkarriär inte ser ut sådär. I så fall förkastar även jag musikalartist som yrke. Å andra sidan, vad är felet med att vara lite flummig, om flummigheten är del av dina 10 000 timmar? De färgglada hårsvallen utvecklas i alla fall, till skillnad från min kollega som just nu står och käkar popcorn iklädd miniondräkt. Jag kommer på mig själv med att undra, är det verkligen ett yrke?