Krönika: Hur umgås man utan att prata?

Människan som art är en social varelse. Och vårt främsta kommunikationssätt är ju genom att tala. Prata. Skratta. Skämta. Berätta. Planera ihop. Berätta minnen. Dela sorger och förluster. Fråga hur hen som vi träffar mår. Dela glädje. Stötta varandra. Och typ allt annat också utöver detta. Oftast går munnen i ett. Mycket för att vi har ett behov av att hävda oss själva som människor och individer. Visa vem man är som person. Vi lär oss olika språk så att vi ska kunna kommunicera med fler i hela världen. Integration skapas. Din egen syn vidgas och vi utvecklas som individer. Vi lär oss om olika kulturer och sitter med varandra och jämför med våra egna kulturer och traditioner. Vi skrattar ihop åt de skillnader vi tillsammans har kommit på, och frågar nyfiket mer om dessa. Berätta mer! Varför gör ni så? Vi gör bla bla bla…  Vi delar med oss av våra erfarenheter och upplevelser.

Så fort vi möter någon har många en reflex att säga ”hej”. Om vi dessutom möter någon på gatan som vi känner förväntas det av oss att även stanna och småprata lite. ”Hur är det?” ”Tack, det är bra. Själv?”, ”Hur mår Stina?”, och så vidare. Särskilt om man inte har träffats på väldigt länge är det mycket man vill prata om. Och det korta samtalet, som blev alldeles för många minuter av din dyrbara tid, sabbade hela din tidsplanering. Men samtalet förgyllde kanske din dag och du kommer hem med ett leende på läpparna. I hallen hemma kanske din familj möts av ett glatt ”gissa vem jag träffade på idag!” istället för stön och svordomar, eftersom du både är trött och hungrig efter dagen och du får inte av dig skorna så snabbt som du vill. Du säger automatiskt ”hej älskling” när du ser henom när du har kommit från hallen. Det är liksom ett reflexmässigt behov att säga det, som vi har som människor. Och vi vill bara komma fram till personen ASAP för att få och ge närhet. En lång kram. En kyss. Vips känns tillvaron ännu bättre. Man ställer varandra frågan ”hur var din dag, älskling?”, man fortsätter att prata på vid spisen medan maten blir klar. I bästa fall hinner man inte bli osams…

Vad sker med möten om någon inte följer normen kring att kommunicera eller om någon använder ett alternativt kommunikationssätt? Jo, de så kallade reflexmässiga kommentarerna och svaren fördröjs eller uteblir helt. Ingen av parterna vill det, men det blir så på grund av våra olika funktionsvariationer. Trots detta går det att kommunicera, om än på lite andra sätt än det som vi är vana vid. Med ögonen. Blicken. Kroppsspråket. Med våra kroppar. Vi tycker att det är konstigt om man inte pratar. Om man är blyg och försiktig som person föredrar man att vara tyst och lyssna. Att man är tyst behöver inte betyda att man är tyst inombords. Jag, i alla fall, pratar hela tiden i min hjärna. Funderar. Reflekterar. 

När jag hälsar på folk saknar jag att kunna säga ”hej.” Särskilt när jag hälsar på mamma och min syster. Att kunna säga ”hej mamma”. Istället får mitt leende säga det. ”Hej mormor”. ”Hej morfar”. ”Hej pappa”. ”Hej gumman”. ”Hej älskling”. Jag kan använda min taldator och förbereda hej-fraser i förväg, men det är långt ifrån alltid jag har min dator direkt när jag kommer in i andras hem. Där skulle jag vilja att min assistent kunde hoppa in som min självklara röst. Eftersom, att kunna benämna någon som älskling, mamma och vad du vill, är så viktigt för vårt välbefinnande.

Min syster är fortfarande sjuk efter sin Borrelia. Hon orkar inte med för mycket ljus eller ljud. Därför talar vi inte runt henne. Men min syster och jag pratar på andra sätt. Vi behöver inte tala. Vi förstår varandra bra ändå. Med rörelser. Mimik. Blickar. Och framförallt blir det många leenden och skratt. Min syster tycker om att vara med mig. För jag pratar mindre än andra och vi kan sitta tysta med varandra. Bara låta blickarna mötas. Visst har jag tusen saker som jag vill säga till henne. Berätta. Men det får vänta. Så har hela livet varit för mig. Vänta tills någon kan tolka det som jag vill säga. Frustration i hög grad. Ja. 

Men behöver vi ord för att berätta att vi älskar en person? Och räcker orden till? Eller, det är kanske här som vi är tvungna att använda vårt kroppsspråk, allihop. Vare sig vilket språk och alternativt kommunikationssätt som vi talar och använder oss utav. Man brukar ju säga att en blick säger mer än tusen ord. Så kan vi verkligen tala kärlek med munnen? Eller är det våra ögon som säger ”jag älskar dig”? Helt plötsligt förstår vi alla världens olika språk. Jag blir som alla andra. Och utan frustration.

Det är som om vår identitet sitter i vårt tal. Våra ord. Vårt prat. Vem är du utan ditt tal?
Existerar du ens? Hur hävdar du dig då?

Louisa Atterström

Då: Jag tog examen vid Kreativa Gymnasiet Ljud- och Bildskolan i Borås 2018.
Nu: Jag studerar teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm på distans. Jag arbetar även som gästföreläsare. På min fritid rider jag gärna ut på långa skogsturer och spelar trummor. Jag älskar djur och att skapa.
Sen: Min plan är att bli präst eller pastor.
Motto: Tillsammans går allt om man bara vill.