Krönika: Åttonde mars
Idag är det den åttonde mars. Åttonde mars är något som upptagit min tankeverksamhet när jag deltagit i den digitala bokcirkel jag gått med i. Digitala bokcirklar är något jag ägnat mig åt under denna pandemi. Just nu läser vi om den politiska teoretikern och filosofen Hannah Arendt. Cirkeln anordnas av Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och deltagarna är en rik blandning av människor med olika erfarenheter och ett åldersspann från ungefär arton till åttio år. Flera av de som kämpat för att starta Kvinnofolkhögskolan är med och det känns storartat att delta i samma bokcirkel som dem. Många av dem har demonstrerat varje åttonde mars sedan 70-talet och jag vill egentligen prata med dem om den här dagen. Men jag finner mig själv sitta alldeles knäpptyst. Jag har stor respekt för deltagarna men den storartade känslan blandas med nervositet och prestationsångest. Jag gillar gemenskapen och tanken på att fritt få diskutera, men rädslan tar över och det som blir kvar är tystnaden. Ironiskt nog handlar Hannah Arendts teorier till stor del om vikten av gemenskap. Arendt menar att saker som politik och samtal kräver gemenskap. Vi måste ha andra människor för att komma framåt och utvecklas i våra tankar och vi måste ha ett aktivt samtal för att kunna nå en politisk gemenskap. Jag är rädd för att den där gemenskapen försvinner allt mer i dagens samhälle. Den äldre generationen i bokcirkeln berättar om gemenskapen på 70-talet, och även om saker inte alltid var bättre förr, kan jag längta bortom sociala medier och krav på att veta exakt var en står, vem en är och vad en tycker. Jag längtar efter diskussioner, politik och gemenskap där en får tänka efter och samtala kring sina osäkerheter.
Den åttonde mars, eller den internationella kvinnodagen som dagen ibland benämns, bjuder ironiskt nog alltid på grå himmel, isande kyla och ihärdigt regn i sidled. Jag undrar om deltagarna i bokcirkeln håller med mig, är det inte alltid förjävligt väder den åttonde mars? Jag vill som varje åttonde mars demonstrera på Göteborgs gator fram med stelfrusna fingrar och regnet i sidled. Idag blir det inte så. Men precis som varje år tycks det leta sig fram en skojfrisk liten man som roat frustar fram ett grattis. Det är bara att skaka av sig kanske en ska tänka. Men jag börjar tröttna på det där grattiset nu. För åttonde mars kan inte kokas ned till att enbart handla om att hylla kvinnor omkring sig på sociala medier och åttonde mars är ingen dag för ett grattis.
För några veckor sedan var det 100 år sedan kvinnlig rösträtt blev verklighet i Sverige. Det där århundradet av kvinnlig rösträtt är något att fira, men det är också otroligt sorgligt att vissa saker aldrig tycks förändras. Män får fortfarande högre lön än kvinnor för samma arbete. Det är sorgligt att det varit ett faktum sedan jag föddes, ett faktum jag växt upp med. En samhällsstruktur som tycks bestå. Det är inget skämt. Ett skojfriskt grattis på åttonde mars är inte roligt. Det handlar inte om en känslig pk-maffia. Det handlar om att det inte är ett skämt, det är på riktigt.
Det är inget skämt varje gång min syster som är musiker berättar att de återigen valt enbart manliga musiker till bandet. Det är inget skämt att vara rädd för att gå hem. Det är inget skämt att en festival för enbart kvinnor, transpersoner och icke-binära blev anmäld till diskrimineringsombudsmannen. Mannen. Det är inget skämt att allt annat än vita medelålders män bryter mot normen. Det är inget skämt att vi från födseln avkrävs att identifiera oss med ett kön. Det är inget skämt att önska att en bara kunde få promenera gatan fram. Utan rädsla för att utsättas för våld. För rasism. För transfobi. För funkofobi. För homofobi. För sexism. Där finns inga skämt. Det är verkliga exempel som tyder på att vi gemensamt måste fortsätta organisera oss för att förändra alla sorgliga faktum som aldrig slutar bestå.
Jag måste påminna mig själv om att inte vara rädd för gemenskapen och är det något jag fått ut av bokcirkeln så är det en påminnelse om det. Vi behöver vara många tillsammans om vi ska skapa en verklig förändring. Många som vågar tänka, diskutera och ta kloka beslut tillsammans. Jag tror att ovanstående exempel kan vara svåra att förändra med enbart partipolitikens färdigpaketerade formuleringar baserade på en önskan att locka så många väljare som möjligt. Politik kan inte vara en godisaffär där alla får ta det som de själva gillar bäst. Människor kan tänka längre och det tror jag blir enklare om vi bjuder in varandra till gemenskaper, där tankar får flöda fritt utan att någon ska tjäna på det. Det som krävs av en är att öppna ögonen och se. Se att det fanns många sorgliga faktum 1921 och samtidigt kunna se att det finns många sorgliga faktum 2021. Gemenskapen finns i bokcirkeln. Kanske kan jag en dag våga låta dessa tankar flöda tillsammans med dem. För kanske har de en idé om vad vi ska göra med alla skojfriska grattis på åttonde mars.
Clara Lund
Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.
Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.
Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.
Motto - Ta dig själv på allvar.
