Krönika: Bönkok och hjärtklappning

Nu är det drygt ett år sedan coronapandemin nådde Sverige. Jag har svårt att förstå att det gått ett helt år och att pandemin blivit en del av allas vår vardag. Det känns avlägset att sluta tvätta händerna till nynnandet av Blinka lilla stjärna, stänga av vattenkranen med armbågen eller konstant leta efter allt konstigare symptom som alldeles säkert kan vara ett tecken på corona. Av ren vana kommer jag troligen fortsätta hålla andan varje gång jag möter någon som jag utifrån mina egna fördomar tolkar som en person i riskgrupp, för att sedan påminna mig själv om att börja andas igen när jag passerat personen. Och alla tricks för att få glasögonen att sluta imma igen av munskyddet, jag tror att jag kommer fortsätta göra dem.

Alla de där småsakerna som jag nuförtiden gör per automatik kommer nog vara det jag förknippar mest med corona. Det är det enklaste, minst sorgsamma att ta in. De stora bakomliggande faktumen som vi alla vet om är hur många som dött, hur många som isolerats i ensamhet, hur totalt skilda förutsättningar alla givits för att överleva denna pandemi och hur många som arbetat sig bortom utbrändhet för att hjälpa dem som drabbats. Jag har kommit lindrigt undan men avbrottet från min tidigare vardag har fått min blick att riktas mot mig själv.

Innan pandemin bröt ut drömde jag om att få en paus, att allt runt omkring mig kunde stanna upp för en stund så jag bara fick vara. Jag har under så många år upprätthållit en gnagande stressnivå, där allt i slutändan har känts som en evig ström av nya problem att lösa. Min lärare sa häromdagen att “vi vill undvika permanent kortsiktighet som aldrig blir löst” och jag kunde bara tänka på att det var en perfekt beskrivning. Konstanta nödlösningar och sällan något som är beständigt. Pandemin har förändrat mycket. Allt det som tidigare krävt min uppmärksamhet, kan jag inte längre göra. Denna avsaknad av aktivitet är något jag drömt om, och lite naivt och ytterst priviligerat har jag ibland under pågående pandemi tänkt att detta kan vara tillfället då jag får chansen att varva ned och finna ett slags lugn. För pandemin har gjort mig väldigt medveten om mitt eget beteende.

Häromveckan pratade jag med min syster i telefon. Jag var i full färd med att svälla och koka bönor, en process som tar flera dygn, och min syster svarade glatt att hon ystade egen ost till palak paneer. Trots det kände vi båda att vi kunde passa på att slå varandra en signal. Både min och min systers kalendrar har gått från proppfulla till ekande tomma och tiden det gett oss tycks vi båda ha lagt på avancerade maträtter. Jag har spenderat timmar med att skriva detaljerade handlingslistor med tusentals olika maträtter och pålägg och mellanmål en kan göra av de enorma mängder bönor jag har svällt och kokat. Jag hör mig själv säga att det är sååå bra att köpa torkade bönor och jag tänker herregud, bönorna har blivit mitt substitut för allt som jag inte längre kan göra. Jag har ett sådant behov av att ha fullt upp att jag nu bakar och kokar och planerar och letar recept tills jag får hjärtklappning. Det ständiga stresspåslaget jag haft i min kropp under så många år vill jag sorgligt nog återkomma till.

Det är enklare att vara omedveten om sitt beteende när en kan köra på som vanligt och aldrig se sig själv utifrån. Tiden jag nu fått har gjort att jag insett att jag inte minns senaste gången jag gick utomhus utan ett syfte. “Om jag ändå går ut kan jag passa på att slänga soporna, återvinna och kolla posten”. Jag är van vid att ständigt vara igång, skapa egna små syften så inget känns meningslöst och febrilt försöka effektivisera den tid som aldrig tidigare varit tillräcklig. Det sorgliga är att min önskan om ett yttre lugn kanske enbart kan förbli en önskan, eftersom det yttre lugnet kom på värsta tänkbara sätt i form av en pandemi, men mitt inre lugn vill absolut inte infinna sig. Det är jag som måste hitta lugnet, ingen annan kan göra det åt mig, allra minst en världsomspännande pandemi.

För när allting kommer omkring så är denna pandemi ytterst verklig. Konsekvenserna blir såklart verkliga på olika sätt, eftersom människor drabbas olika hårt av pandemin. Men jag blir besviken på mig själv och min priviligerade rastlöshet. Kommer denna pandemi en dag vara över vill jag stå redo för de sjuksköterskor som jobbat ut sig, för de i sorg som förlorat någon, för alla de som inte ens fick en chans. Jag vill inte vara den som behöver hjälp för att jag är helt utmattad efter mina bönkok. Jag har inte hittat mitt inre lugn, men pandemin har i alla fall gjort mig självmedveten. Kanske kan det vara ett första steg i en ny riktning.

Clara Lund

Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.

Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.

Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.

Motto - Ta dig själv på allvar.