17 feb 2020 Kajsa Lidin

Krönika: Den duktiga flickans död

På min mellanstadieskola satt vid varje bänkrad en flicka och en pojke, platser som våra lärare strategiskt valt ut åt oss med hänsyn till vilka vi var - eller, vilka de trodde att vi var. Alltså: tysta, snälla flickor respektive gapiga och busiga pojkar. “Det är för att ni tjejer ska kunna vara duktiga och säga till om pojkarna blir för högljudda”, skämtade fröken.

Inom mig växte en stark vilja att skrika. För en gångs skull ville jag vara trotsig, vild och ostyrig, inte alls duktig eller tyst. Men istället fortsatte jag att spela den roll som jag uppmuntrades till.

Jag har nog alltid försökt att fylla den där rollen. Trots att jag tidigt ogillade idéen om den ‘duktiga flickan’ som alltid står alla till lags så fortsatte jag att anstränga mig för att inte sticka ut för mycket från normerna som rådde, inte uppröra för mycket. Vare sig det gällde att alltid prestera bäst i skolan, skämta på min egen bekostnad eller ständigt anpassa mig efter människorna runt omkring mig så var jag där. Jag hatar hur mycket jag försöker behaga, även dem som jag inte har någon anledning att behaga. Trots detta är min självkänsla fortfarande starkt kopplad till hur jag presterar och hur jag tror att jag uppfattas av människorna runt omkring mig.

Jag försökte krampaktigt att fly från bilden av perfektion men det slutade bara med att jag jagade den istället.

Under de senaste åren har jag försökt att bemästra konsten att sätta rimliga mål för mig själv utan att låta min självbild gå på grund (i ett samhälle där självhat är normen), men det är svårt. Jag är en ‘återhämtande perfektionist’, ett uttryck hämtat från Youtube-personligheten Ingrid Nilsen. Kanske borde perfektionismen ses som ett beroende som man behöver återhämta sig ifrån, likt vilken annan drog som helst, då den används som ett redskap för att dölja känslor av otillräcklighet och skam; även om den i sin tur mest bara förstärker dessa känslor då skyhöga krav inte uppnås.

Att sträva efter perfektion gör ont. Att vara en ‘duktig flicka’ är inte en egenskap jag vill bli beskriven med. Så varför är jag fortfarande så rädd för att bli dömd, för att vara otillräcklig, för att inte passa in? Och hur gör man för att motverka dessa tankar och känslor som ständigt ligger och skaver under ytan?

De tidigt inlärda normerna sitter i benmärgen. När vi är små uppmuntras vi att vara ödmjuka, vänliga och högpresterande, något som fortsätter att forma hur vi förväntas vara som vuxna; mångsysslande utan att ta för mycket plats, flitiga och arbetsamma utan att ställa för stora krav. Den tysta, snälla flickan förväntas växa upp till en minst lika tyst och snäll kvinna som varken gör misstag eller blir för kaxig. Hon är inte för besvärlig eller komplicerad. Hon är omhändertagande och sitter lugn när andra för liv, utan att själv bli alltför upprörd. Samtidigt genomför hon alla sina uppgifter och lite till, helst med en glimt i ögat.

För mig har det krävts en genomgripande distansering, dels från att jämföra mig med andra människor, men kanske främst en distansering från hur jag föreställer mig själv och vad jag vill uppnå. Jag får ha drömmar och framtida mål, men de måste få vara helt och hållet mina egna. Jag försöker ha ett öppet sinne när det kommer till vilken väg som är den rätta för att uppnå mina drömmar och inte falla in i rutinmässiga mönster som känns enklast för stunden. Jag försöker även avstå från att förminska mig själv bland andra människor och istället ha förtroende för mina egna förmågor. Men framförallt har jag ändrat mitt sätt att prata om mina svårigheter respektive framgångar, de utgör alla lika viktiga delar av vem jag är.

Vi måste nog alla av-lära oss den inprogrammerade perfektions-idyllen och våga trotsa den duktiga flickan inom oss. Testa att stiga ut från den ensidiga synen på hur vi förväntas vara och utforska vad vi kan hitta utanför ramarna. Utan att anpassa oss efter skyhöga krav eller sitta tysta och snälla när andra tar plats och ställer krav.

Kajsa Lidin