Krönika: Det Stora Sorgekriget

Alla i vår nuvarande kultur känner till sorg. Oavsett om det handlar om sorg i betydelsen att ha omsorg om något eller någon eller om det handlar om hjärtesorg. Och fastän jag tror många insett att sorg - vare sig positivt eller negativt - utgör en stor del av världen, så tror jag inte de flesta förstått att frågan kring vem som utför mest sorgearbete; vem som sörjer mest; vem som blir sörjd för mest; vad eller vem man skall sörja mest för, är förstådd på annat vis än det externa sättet det underförstådda svaret på dessa frågor manifesterar sig som. Somliga tänker säkert visst på dessa frågor och de utgör, till viss mån, en stor del av dagens tankar om rätt och fel, men inte i bemärkelsen: “vad skall man bry sig om?” – alltså sorg: att bry sig på ett djupt plan.

Dessa, kanske ogenomtänkta, manifestationer av svaren på ovanvarande frågor kallar jag “Det Stora Sorgekriget”. Kriget innefattar konstanta slagfält, på alla världens betänkliga krigsskådeplatser, som aktivt tvingar dess krigare, oss, att känna ett behov av ge gensvar på ett anfall så snabbt som möjligt. Om man inte känner att en själv ligger i framkant under stridens hetta vet man att man kommer känna sig förstörd därefter; ögonen filtrerar då bara igenom det negativa, hopplöshetens vålnad omvälver en alldeles för fort, så man ger igen. I hämndaktion eller anfallsförsvar. Kriget innefattar även ett byggande och rivande av murar; i hänsyn att somliga vill undvika slaget – i hänsyn att folk vill tvinga alla att medverka i det. Delaktigheten i kriget är helt mellanfolkorsakat, och fortsätter att vara det så länge folk orsakar det, och absolut inte orsakat av några yttre ting, som Gudarna i Iliaden. Nej, folk slungar fram all världens spetsigheter, i all världens fart, och helt och hållet eftersom det var beordrat; eller ja; under sorgekrigets rättegångar är det ovanligt att folk åkallar sig själva i frågan om huruvida de är skyldiga elle ej. Nej, man åkallar mycket hellre yttre ting som tvingat ens mun att vidga sig, lösgöra sig – i krigets blod. Men det var ju inte orsakat av yttre ting såsom en ledare eller ett Gudaväsen, så vad leder då detta stora sorgekrig; och en kanske ännu viktigare fråga – varför tar det aldrig slut?

Sorgekriget har såklart många orsaker.

Alla deltagande vill skapa och bevara sin egen självkänsla - känslan att man själv gör rätt - vare sig man gör det genom att finna sig i rött samråd med andra eller genom ensamt rinnande hjältedåd. Här lyser ljuset på respekt som bärare för vad vår omsorg skall vara, vilken precis som kriget självt, är något som skapas mellan person till person.

Det är iallafall en åsikt.

Alla deltagande vill därtill hålla sig i välstånd, gällande ren godhet. Strålkastarna dimmar dock vårt ljus någorlunda gällande detta, som att en färgad skärm skjutits in framför dem. Här blir det ganska osäkert vad som förhåller sig längs denna linje, och jag tror det är därför som liknande tankar utgör en överrepresenterat mäktig del av vad som orsakar vårt lilla stora krig. För, oavsett hur säkra vi är på att vi gör en sak rätt, känner vi aldrig att vi gör det gott, två liknande tillstånd som ändå är helt annorlunda.

Det är iallafall en åsikt.

Men denna åsikt kan vara värd att fokusera på, en kort stund. Den kan sammanfattas ganska fort i orsaken till våra stora idéer. Idéer som anses vara goda. Men många idéer handlar ju samtidigt om vad som är det goda; så kan man verkligen tillskriva idéer som grund till varför en annan idé är god? Jag själv, som sorgekrigsolog, skulle anse att det bara är en idé som i slutändan riktar sig mot avgrunden mellan olika politiska åsikter (polikasikter, som det så vackert kan kallas i nyord; politik + olika + åsikter – med å:et gott frånvarande). Vare sig det handlar om människorätt, människorov; djurrätt, djurrov. Allt däremellan och utanför inkluderat. I denna aspekten gör vi de goda idéerna till ledare i kriget. Idéerna om ren godhet och dess negativa förebild. Problemet blir ganska klart: vi gör sörjande slavsoldater av oss själva; skapta att slåss i sorgens namn och krig; tvungna att skylla ifrån oss mot våra ledare: oss själva – dolda bakom dimman av godhet.

Nu har min lådhållna kyrkopredikan om det generella krigseländet, den sociala världen, blivit lite för tung. Istället tänker jag berätta lite om vad jag själv känner sorg för i detta krig, som inte ens en sorgkrigsolog kan lämna. Jag känner nämligen alltid evinnerlig sorg för dem som står och stått mig nära under någon etapp i mitt liv. Var den etappen kort är chansen att jag sörjer för dig hög därför att jag lätt minns enstaka händelser. Var den etappen lång är den minst lika hög då jag minns dem som karaktäriserat mitt liv genom de bitar av mig som brukade vara från dig. Var den någon mellanmjölk däremellan är chansen kanske inte lika hög, men det kommer sig nog att jag finner tid att sörja även den mellanvarige på tu man hand.

William Ahlstedt

Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”