Krönika: En krönika om klimatångest

I skrivande stund sitter jag på en buss mellan Berlin och Malmö. Bussen är en dubbeldäckare och på varje säte sitter en resenär tyst och stirrar ner i sin mobiltelefon eller ut genom rutan. För fem minuter sedan var jag och min kompis undantaget, vi satt nämligen och skrattade och diskuterade varför man inte kan betala med kort någonstans i Tyskland. Men sedan blev vi tillsagda av tanten framför oss, så nu sitter vi också tysta och stirrar ut på regnet.

Munskyddet som jag måste bära hela resan skaver bakom öronen. Att andas in tillräckligt med syre är svårt som det är efter tre timmar på en fullpackad buss, men jag kan berätta att det inte blir lättare med tyg för munnen. Dessutom är jag kissnödig, något som blir extra jobbigt när toaletten är avstängd på grund av pandemin. Jag har väl inte riktigt förstått hur det skulle förvärra smittan att hålla toaletten öppen men så ligger det i alla fall till.

Nu när ni fått en inblick i min bussresa finns det en fråga man kan ställa sig, och som jag ställer mig själv: Varför i helvete gör jag detta? Varför sitter jag på en trång buss och tvingas hålla tillbaka på grundläggande behov som syre och hygien när jag hade kunnat sitta på ett flyg och dricka cola zero? En liten del av svaret är att hela bussresan kostade 200 kronor, men den största delen av svaret är klimatångest. Och då menar jag inte den klimatångesten som gör att det tar emot att klicka på boka på SAS hemsida, men som försvinner när man betalar extra för att planera ett träd i Sydamerika. Nej, jag pratar om den klimatångest som leder till att man behöver stå ut med ett sådant självhat under resan, att resa över huvud taget tappar poängen.

Som jag ser det delar fenomenet klimatångest upp människor i två läger. Det ena lägret ser klimatångest som vilken ångest som helst, det vill säga en orationell känsla som behöver KBT:as bort. En ångest man behöver bli av med och inte ska handla utefter. Det andra lägret ser klimatångest som det enda som kan rädda klimatet. Som att ångesten som dyker upp när man är på väg att boka flyget finns där för att berätta att man inte borde boka. Det här lägret ser klimatångesten som rimlig och menar att man borde ha ångest när man skadar klimatet.

Jag själv vet ju vilket läger jag tillhör, nämligen det sistnämnda. Jag tycker att man borde ha ångest när man flyger och jag tycker att det är bra och hälsosamt att jag själv får det. Men å andra sidan har jag levt hela mitt vuxna liv med ångest av olika slag och tycker att det skulle kunna få räcka nu. Mitt stora dilemma är alltså att jag inte vill känna ångest, ingen ångest, samtidigt som jag inte vill skada klimatet. Och hade jag jobbat bort min klimatångest hade jag med allra största sannolikhet suttit 10.000 meter upp i luften just nu istället för i Rostocks hamn med en upptrappning till urinvägsinfektion. Jag tror liksom inte att jag klarar av att göra klimatsmarta val om min ångest inte tvingar mig till det.

Jag har tänkt på det mycket, på vad som skulle hända om jag jobbade bort klimatångesten. För jag tror att jag kan bli av med den om jag vill, jag är nästan övertygad om att tio KBT-sessioner hade räckt. Så funkar nämligen människohjärnan. Men vem hade jag varit utan klimatångesten? Hade jag börjat äta kött igen om den försvann? Hade jag slutat handla secondhand? Hade jag slutat plåga mig själv med tågresor som varar i dagar, om det inte gav mig ångest att flyga? Jag tror tyvärr att svaret är ja. Jag har inte den självdisciplinen att jag kan göra bra val endast utifrån logik, utan de dåliga valen måste kännas fel ända in i själen för att jag ska undvika dem. Jag är avundsjuk på er som inte alls tycker att det känns fel att äta kött, men ändå äter vegetariskt. På er som älskar mode och vill köpa upp hela Zaras nya kollektion, men ändå väljer att gå in på Humana. Jag tror aldrig att jag kommer bli som er och därför lär jag behöva hålla hårt i min ångest resten av livet.

Ellinor Persson


Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig