Krönika: Ensambarn = ensamt barn?

Jag borde inte få vara krönikör. Som krönikör har du endast en uppgift, att göra smarta, unika spaningar om din omvärld. Lite lagom press på en 19-åring kan man tycka. Men det finns faktiskt en sak jag lagt märke till. En sak som till och med börjar bli lite störig. Inte så störig som folk som tvingar i sig tre liter vatten om dagen och sedan är extremt nöjda med sig själva, men nära på. 

“Saknar du någonsin att ha syskon?”. Jag sitter på bussen hem med en bekant och tänker att samtalet ändå flyter på förvånansvärt bra. Jag har varken behövt prata om vädret eller stressat stirrat ner i mobilen. Men så kommer den, frågan, så som den ofta gör. Frågan jag, precis som alla andra ensambarn, får lite titt som tätt. Jag vill inte vara oartig, så jag börjar fundera ut ett vettigt svar. “Saknar du någonsin att ha syskon?”. Frågan är så enkel att den blir svår. För hur skulle du kunna sakna något du aldrig haft? Om jag köper en ny tröja och den sedan blir stulen kommer jag definitivt att sakna den. Men om jag aldrig ägt tröjan, inte ens sett dess färg eller form, hur ska jag då kunna sakna den? Visst, tröjan hade kunnat vara tillverkad av mjuk, följsam bomull och ha den perfekta passformen. En sådan där tröja som du slänger på dig klockan 06:00 på morgonen när du motvilligt famlar dig upp ur sängen i ett sovrum där elementet så passande slutade fungera i december (jag vill rikta ett stort tack till vår fastighetsvärd för en härlig vinter). Om jag hade den där utopiska tröjan när jag var liten, skulle jag kanske inte frusit hela tiden. Å andra sidan kunde tröjan lika gärna varit trång, stickig och skrynklig. Den sorten som lägger beslag på badrummet, äter upp de godaste resterna i kylskåpet och bjuder hem sina allmänt störiga tröjkompisar som lyckas vara överallt förutom i tröjans rum. Man hinner inte ens räkna till Sellpy innan tröjan ligger längst ner i en plastpåse för att skänkas bort. Det känns därför lite korkat att längta efter syskon, och ännu lite mer korkat att ställa frågan. 

Redan när man skapar begreppet “ensambarn”, så implementerar man att det är något fel med att vara det. Att du måste känna dig ensam, bara för att du inte har syskon. Så är inte fallet. Jag har många i min närhet - mina föräldrar, min mormor, kompisar, alla kan stundtals kännas som syskon. Vi skojar med varandra, vi hjälper varandra och ibland så bråkar vi. Ändå verkar folk ha den bestämda åsikten att du inte borde vara nöjd, om du inte har syskon. Det kanske bara är ett klumpigt försök till empati, men det faller lika platt som liberalernas valkampanj med Jan Jönsson, iklädd en något bohemisk skjorta, som “gängens värsta fiende”, gjorde. Det blir som att råka fråga en glad person vad som är fel. Inget var fel, tills du frågade och nu har du lyckats skapa ett monster. I det här fallet är jag monstret, och monstret klarar sig utan monstersyskon. 

Eftersom jag inte har syskon, har jag kunnat få mer uppmärksamhet från mina föräldrar. Jag behöver inte leva upp till ett äldre syskon eller anta en påtvingad roll som förebild för ett småsyskon. Jag har lärt mig att underhålla mig själv, och det har gjort mig kreativ. Det finns för- och nackdelar med alla familjekonstellationer. Vissa hävdar att “ensambarn” är mer självständiga. Vissa hävdar att folk med syskon är mer lösningsorienterade. Vissa hävdar att ensambarn aldrig lär sig att dela med sig. Det kan i för sig ligga något i det. I alla fall om man frågar Alice, 1 år, som prompt skulle ha alla de andra barnens badleksaker på babysimmet. 

Människor i din omgivning formar dig som individ, men det är inte deras rena existens som gör det, utan deras personlighet. Jag tror inte att du blir en annan människa, en ensammare människa, bara för att du fötts utan syskon. Inte heller blir du en fullständig människa, bara för att du tvingats ärva någon annans kläder. 

Planen var inte att det här skulle bli en bitter krönika där jag småirriterat försvarar mig mot frågor ställda i all välmening, men att till exempel rätta någons stavningsfel görs också i all välmening, och det behöver inte betyda att det uppskattas (tro mig, jag vet). Det är inte bara jag som får den här frågan, många av mina kompisar intygar att det händer, och enligt mig är det rätt obegripligt. Som den ateist jag är, vänder jag mig därför till den gyllene regeln, “behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Om det stämmer måste det betyda att syskonpersonerna vill att jag kontrar med en fråga. Av ren empati tittar jag därför upp på min före detta nästan-kompis, nu fortsatt bekanta, och säger: “Har du någon gång önskat livet ur dina syskon?”