02 nov 2020 Fanny Gustafson

Krönika: Ett lustbarns betraktelser

”Du är ett riktigt lustbarn, Fanny!”, fick jag höra av besökaren när jag hellre fortsatte spela Mastermind än hjälpa mamma servera kaffe. Lustbarn, ett barn utan förpliktelser. Jag vet egentligen inte om omständigheterna på historien stämmer, det är ju (herregud!) nästan tjugo år sedan. Jag vet däremot att ordet inte hade någon positiv klang, utan snarare triggade känslor av skam och skuld i att inte vara flitig, duktig och strävsam. Lustbarn, en dödssynd.

Visst, det är bara att erkänna att vi inte varit exemplariska när det kommit till att göra hushållssysslor, varken jag eller brorsan. Men så blev vi nog någorlunda okej och företagsamma som vuxna ändå. Med tiden har jag insett att jag gärna är ett lustbarn, för jag vet också hur det känns när den ljusnande framtid inte verkar tillhöra en själv. Att känna glädje är därför ingenting jag tar för givet. Jag lever med det förflutna som måttstock och varje gång jag är glad blir jag påmind om att det inte är en självklarhet. Ibland kommer jag på mig själv med att gå runt och vara glad och då blir jag glad för att jag är glad. Det händer flera gånger i veckan. Jag är glad för det.

”Gör det du vill göra nu, för sedan vill du göra något annat”, har pappa sagt och visst har jag prövat mig fram. Det som huggits i sten är redan historia, allting är föränderligt och ingenting evigt. Jag skiftar, gör inte alla det?

Att göra det som faller mig in har gett mig många intressen och jag skulle säga att jag är halvbra på ganska mycket, men inte riktigt specialiserad på något. Kanske kommer sig dessa byten mellan aktiviteter av brist på tålamod till att fördjupa mig i något under tillräckligt lång tid, eller på nyfikenhet och en ständig lust att göra det som faller mig in. Det har i perioder inte varit helt lätt att förlika mig med att vara en salig blandning. Att inte vara riktigt förknippad med något och ha en tydlig identitet utan snarare vara en underdog i det mesta. Många är de gånger jag känt mig otillräcklig och ständigt varit på jakt efter kunskap och begåvning. Så hände det: veckan innan Vasaloppet slog jag nyckelbenet ur led, sedan kom en pandemi och i sviterna av det fruktade viruset rasade konditionen jag svettats ett oräkneligt antal timmar för att nå. Loppen jag var anmäld till gick inte att genomföra. De som sett mig som en träningsnarkoman kunde kanske tro att det var synd om mig, men jag föll inte platt. Visst var det trist, men hela mitt jag fanns inte i ett enda intresse, det fanns fler ben att stå på.

För mig handlar ordet lustbarn inte om att bara göra det en själv vill, det handlar inte om att stå i centrum och att ens egna viljor alltid går före alla andras. Det handlar inte om att svika löften, vända kappan efter vinden eller ställa in med kort varsel för att istället göra något som verkar roligare med någon annan. Det handlar inte om att förlusta sig och glömma allt vad konsekvenstänk innebär. Att vara ett lustbarn handlar för mig om att följa sin inre röst och våga möta det okända, att våga roas av det lilla. Att vara ett lustbarn handlar om att bejaka sitt inre barn och våga lyssna till sina behov. Att ta sig tid och ta vara på sociala stunder istället för att stressa hem till dammet i lägenheten.

Det mesta kan, tro det eller ej, faktiskt vänta. Om inte annat så löser det sig på ett eller annat sätt: ”En världslig sak”, som kanske det största lustbarnet av alla, skulle sagt.

Det kan verka stressande att bara följa sin lust, för vem är jag om den försvinner? Då finns såklart livets förpliktelser och vardagsbestyr att luta sig mot. Den inrutade strukturen som individuellt är mer eller mindre viktig för oss. Jag försöker att inte döma någon och vill heller inte bli dömd. Vi är olika och har olika behov, men jag önskar varje människa utrymme för lek, frihet och att inte behöva vara mer allvarlig än vad livet kräver. Lustbarn med pliktkänsla. Däremot får lusten i sig aldrig bli en plikt, det är ju det som är själva poängen.

Förra veckan berättade en kollega att forskning visat att vi är som lyckligast vid 74-års ålder, generellt. Kanske beror det på att vardagsstressen minskat och att det då är lättare att ta livet lite mer med en klackspark (om än svårare att bokstavligt utföra). Mitt livspussel är för tillfället ganska enkelt och det är helt okej. Om livet pågår här och nu, tänker jag inte börja leva det om ett tag. Det finns så mycket att glädjas över och jag hoppas att jag kan fortsätta ha så roligt som jag gör mig i framtiden också.

Kalla mig lustbarn du, jag tar det som en komplimang.

Fanny Gustafson