Krönika: Farvattnets farhågor

En morgon någon gång nu i somras står en pojkvasker längs kajen på en här onämnd hamn. Osmaklig, men för situationen passande, hans utstyrsel: Blå Hawaiiskjorta med vita smala ränder (inte kreerad på Hawaii); Ett par lilasvartmelerade kalsonger; foppatofflor. Det stora blonda håret, vajandes på hans hjässa som en måne på en sommarnatt reflekterad i havet framför hamnen efter att en fiskebåt precis lämnat sin svallande gåva. Påväg till havs och som nu endast kan synas i ljudet från dess motor och i hoppet om god fångst. Orytmiskt och utan takt far en lina fram från det billiga Fladenspöet han slött stöder i handen täckt av morgonens tyngande strålar. Sitt enda försvar mot värmen: brisen.

Han jagar. Inte efter fisk.
Efter tankar. Och idéer. Efter sakta växande orkidéer som över en frisk eld skulle kunna, åtminstone i en stund, krydda hungern till en sorts tystnad. Bara rätt sorts fisk skulle ta tag i draget. Bara något kunde ta tag i draget. Kunde rätt sorts fisk ens …? –
Ljudet av fiskelinans sång. Musklernas stakande. Steget tillbaka och inandingen. Motviljan hos världen att tillåta honom ens en skymt av sitt byte fastän dennas påtaglighet i ljudet från vevandet. Varenda muskels väsande ty hans vevande bringar möda. Känslan längst ut i fingerspetsarna berättandes om draget. Om hur det flera gånger drar emot djupa djungler av sjögräs och kratrar, lika djupa som månens, och hur det där varje gång bara är enkla misstag från att upplösas till inget. Om hur fångsten måste vara stor, vidunderlig, och att om bara den skulle kunna renas från djupen av havet, djunglerna och kratrarna så skulle allt stå rätt till.

Fisken han till slut drog upp var inget av vad den verkat. Den var liten, obetydlig men ändock på något sätt vacker. Den var intet något som till stor del kunde mätta någon men den kunde ändock måla en bild. Det var genom dess regniga fjäll man kunde skymta vad all pojkens möda ändock gjort sig förtjänt. Eller hade pojken ändock kanske levat gladare och mer belåten utan den dagens fångst? Var fångsten kanske bara en fortgående möda?
Jo det får du själv bestämma som läser detta. Här är vad som fanns att se i fiskens regniga fjäll.

All tanke är ett hav; all logik är ett hav. Detta hav kan bändas och våga precis så som man behöver att det skall, till och med fungera på alla tänkbara sätt. Alla bor nära havet och måste gå det till mötes. Man kan inte annat än att göra sin vardag kring havet, alla är tvungna att på något sätt ta ställning till det. Hur man tar ställning kan man göra precis som man vill.
Men på detta hav flyter oändligt många båtar. På dessa båtar bor vi. Vissa helt färdiga, andra halvfärdiga och andra färdiga i hur ofärdiga de är. Båtarna är, kan man säga, som grupperade idéer och tankar, ihopsnickrade av oss; varje planka är sin egen idé och varje roder och segel sin egen tanke.

Dock så lider alla dessa båtar av ett konstant problem. Det finns alltid hål någonstans i dem. Bara man ser över en båt ordentligt skall man alltid se att det finns hål någonstans. Men vi, som självklart vill hålla oss flytande, finner så gott vi kan dessa hål och reparerar dem. Problemet ligger dock i detta: för varje reparation vi gör ändras båten sakta men säkert. Och hålen, till vår farhåga, är som hydror. Varenda hål vi lagar, blir ett nytt hål – eller kanske flera! Vi befinner oss då i en konstant nöd att täppa till dessa nya hål och sedan nästa och nästa och nästa och nästa. Ibland blir båtar så illa däran att man måste ge upp en båt och då bygger man nya av dess kvarlevor eller lär sig att leva tillsammans med en annan båts problem.

Båtarna finns egentligen för en väldigt enkel anledning. Båtarna finns för att hålla borta mörkret. För att hålla bort det som finns under vattenytan. Det som gömmer sig under tankens och logikens slöja.

“Vad kan där finnas?” frågade då fisken med ens. Drömmen om båtar var som puts väck. Pojken stod där tyst för sig själv. Solen höll på att gå ned och en mörkare nyans hade brett ut sig i en fager men brännande bondbränna från hawaiiskjortans slut ned till fingerspetsarna vari känslan av fångsten fortfarande var påtaglig. Han såg ned på dagens fångst och stönade lätt. Han upprepade tyst för sig själv ljuden han hört fisken sakta uttala.

Han visste inte om han själv kunde begripa vad han upplevt denna dagen. Han gjorde därmed sitt bästa att återberätta det för andra på ett så lättförståeligt sätt som möjligt och om han lyckades är för läsaren själv att uppskatta.

William Ahlstedt

Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”