Krönika: Från dansbanan till vreden
Det började vid en gammal dansbana. Den dyker upp mitt i en slinga i skogen, stigen med blöta löv och gulbruna björkar tar slut och där skymtas plötsligt dansbanan i en dal. Det är enkelt att föreställa sig hur det en gång har sett ut där. Glödlampor i olika färger vittnar om folkparkens glada dagar. Det halvruttna staketet runt dansgolvet och avsaknaden av människor gör dock att platsen ser ganska ruggig ut. Jag promenerar ofta förbi där och varje gång skaver det i mig. En dag slog jag mig ned där på dansbanan och efter bara några minuter kröp det i mig av rastlöshet. Det gick upp för mig att det kanske är just min generations rastlöshet som bidrar till att denna fullt brukbara dansbana står där helt övergiven. Det går snabbt i dagens samhälle. Effektivitet och ”många bollar i luften” tycks vara min generations ledord. Jag har inte ro att sitta några minuter vid dansbanan innan jag blir rastlös och vill promenera vidare i jakt på nya intryck. Jag har inte heller ro att sitta där tills jag klurat ut ett sätt att skapa liv i dansbanan igen. Där vid dansbanan är det ingenting som händer eftersom vi har tagit det passiva beslutet att det inte ska vara någon aktivitet där längre. Vi befinner oss inomhus istället, hungrandes efter fler, snabbare, roligare intryck. Känslan gjorde mig helt orkeslös. Det är något som händer mig ofta nuförtiden. Runt omkring rasar och brinner världen och i mitten sitter jag utan att lyfta ett finger.
Det handlar egentligen inte om just en dansbana. Jag tvivlar på att jag skulle vara den som vistades på en dansbana om de skulle vara lika levande som på 50-talet. Men vad dansbanan påminde mig om var engagemang och en förmåga att agera. Vad jag, och hela min generation behöver för att agera och ta sig bortom sådant vi bestämt tar upp vår tid, är kanske en rejäl spark i baken. Jag tror att jag hade behövt bli upprörd för att känna ett riktigt brinnande engagemang kring att skaka liv i dansbanan. Ett rejält vredesutbrott över den övergivna dansbanan kanske hade fått mig att agera.
Filosofen Byung-Chul Han är högst aktuell idag, och reflekterar i sina böcker kring hur samhällen byggts upp i västvärlden. Byung-Chul Han menar att dagens samhälle präglas av irritation och kränkthet. Till skillnad från vreden kan inte irritationen och kränktheten skapa någon förändring. Vreden har förmågan att spränga rätt in i nuet, förändra något som pågår och få något nytt att starta. En klok person sa att #metoo kan jämföras med ett vredesutbrott. Jag håller med, #metoo innebar att ett stort antal människor fick nog och skapade förändring.
Det världsomspännande kopplas samman med det lilla när jag sitter där vid den övergivna dansbanan. Jag är så van med ett konstant flöde av intryck att jag blir allt för rastlös av bristen på aktivitet vid dansbanan, samtidigt som jag känner en skavande irritation över att det blivit såhär. Ändå är det inget i mig som gör att jag ställer mig upp, börjar renovera dansbanan och sedan gör inbjudningar för att se till att den åter blomstrar. Byung-Chul Hans ord ringer i mina öron: dagens samhälle präglas av irritation och kränkthet, vilket till skillnad från vreden, inte leder till förändring eller agerande.
Kanske hade det krävts vrede hos mig för att jag skulle göra något åt dansbanan. Och med säkerhet hade det krävts vrede för att jag skulle göra något åt situationen i världen. Jag tror likt Byung-Chul Han att vi riskerar att fastna i ett slag icke-agerande i dagens samhälle. Visst är det mycket enklare
att trycka på gillaknappen på social medier än att ställa sig allra högst upp på barrikaderna och fysiskt skrika? Men den där gillaknappen tar inte bort det som är fel och vreden vi känner bakom skärmen kan resultera i något större än ett tryck på en gillaknapp. Kanske kan du själv känna igen skillnaden mellan irritation och vrede? Kanske agerar du annorlunda om du jämför mellan att konstant gå runt med en gnagande irritation över något, jämfört med när droppen träffar din bägare precis när den är full och rinner över och du blir redigt förbannad. Den där förbannade känslan skiljer sig från den gnagande irritationen. När du blir förbannad kommer något ut, något förändras och något blir på ett nytt sätt.
Med vreden menar jag inte att vi ska springa ut och slåss. Jag menar att vi ska agera. Klädföretag kan inte lansera feministiska reklamkampanjer på nätet samtidigt som deras anställda sliter i fabriker för minimilön. Black lives matter kan inte stanna vid en veckas uppmärksamhet på instagram. En kamp måste innehålla mer än en # på sociala medier. Jag tror att vi måste nå vreden, vägra sluta protestera tills förändring har skett. Vi kan se #metoo som ett bevis på att det fungerar. Jag behövde en spark i baken för att förstå att jag inte gör tillräckligt. Kanske kan vi hjälpas åt att väcka fler?
Clara Lund
Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.
Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.
Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.
Motto - Ta dig själv på allvar.
