Krönika: Ge oss en bättre värld – Ge oss kultur
Under en arbetsdag på lokaltidningen ställde jag en fråga till fem personer på stan: När var du senast på en teater och vad såg du? En äldre hade nyligen sett den lokala revyn, en annan kunde inte minnas; det var så längesen, och en 17-årig kille svarade att han nog aldrig hade varit på en teater. Jag förklarade att det inte behövde vara just en teaterföreställning som han hade sett, utan att det kunde vara musik, dans eller humor. Han hade inte sett något sådant heller.
Hans svar stannade kvar hos mig och skavde lite i kulturhjärtat. Jag önskar att alla skulle ha en nära relation till kultur. Främst av personliga skäl, eftersom jag tror att vårt samhälle skulle bli snällare och mer förstående om så var fallet. Kulturen är samhällets mest underskattade stöttepelare. Jag menar, hur skulle vi ta oss genom livet utan filmerna som hjälper oss att förstå andra människors livssituationer, poesin som ger oss insikt i våra egna röriga hjärnor och musiken vi kan dansa ut alla känslor till?
I mitt liv har kulturen varit central. Jag har så länge jag kan minnas hållit dans och text i handen när det har blåst. Jag är inte uppvuxen i en finkulturell eller i klassisk bemärkelse bildad familj, men mina föräldrar har uppmanat till läsande och tagit med mig och min lillasyster på konserter och föreställningar. Alltså inte Beethovens femte symfoni och operor, utan Gyllene tider och grannkommunens amatörmusikaler. De har visat oss att vägen till teatern och kulturen varken är lång eller svårtillgänglig. Den är till för alla att vandra.
Förutom föräldrar som visade mig kulturen har jag haft lyxen att växa upp i en kommun där skolan då och då har gått på föreställningar, på såväl teatern som i gympasalen. Helt ärligt, det gav mig inte så mycket där och då, men precis som när mamma och pappa tog med oss på Gyllene tider så visade skolföreställningarna att kulturen existerade och att vi kunde vara en del av den. Och när vi senare behöver kulturen som mest, så hittar vi förhoppningsvis dit.
Jag tänker att det på sätt och vis är i tonåren en behöver kulturen som mest, och det var kanske därför som 17-åringens svar dröjde sig kvar hos mig. Vi behöver kulturen när saker är omöjliga att sätta ord på och det finns en aldrig sinande mängd känslor att hantera. Det var i åtminstone i tonåren som dansen och texten blev som viktigast för mig. Det var då jag hittade flow* för första gången.
Det var i danssalen som jag hittade mitt flow. Jag rörde mig plötsligt helt utan att tänka och värdera. Jag förstod att det fanns värdefulla saker som kunde göras helt utan prestationsfokus. Flowet lärde mig att värdera känslan framför resultatet. Det tror jag är en nyckel i att introducera kulturen: att göra det utan prestationskrav. Tvinga inte skoleleverna att läsa en krånglig klassiker, låt dem läsa vad de vill. Tillåt ibland eleverna att skriva med målet att uttrycka sig, utan fokus på korrekt grammatik och effektiv disposition. Då kommer fler våga hitta kulturen och sitt flow, och världen kommer att bli en vackrare plats. I prestationssamhället där vi ständigt hänger på sociala medier är flow exakt vad vi behöver: ”Att gå bortom reflekterande självmedvetenhet och uppslukas av en aktivitet.”
Så skräm inte folk från kulturen. Välkomna alla genom låga trösklar och mer fokus på känslor än på prestation. Lägg skattepengar på lättillgänglig kultur för unga.
Tack till alla som gör tillgänglig kultur. Speciellt utanför storstäderna där utbudet generellt är mindre. Tack till er som gör lokala revyer på fritiden, till er som håller i bokcirklar, till engagerade lärare som välkomnar utanför-boxen-tänk och till kulturskolans pedagoger. Och tack till alla oss som gör kultur: vi som dansar, deltar i studiecirklar, handarbetar, sjunger, spelar, målar och skriver. Vi som skapar sammanhang och tillhörighet på ABF:s målarkurs eller i kyrkans kör. Tack till alla som gör finkultur och fulkultur och till alla som vägrar gruppera kultur i fint och fult.
När våra liv är krångliga eller helt fantastiska, då tackar vi de som visade oss vägen till kulturen och de som möjliggör den. Jag tror att kulturvägens slutstation är en bättre värld.
*Flow: ”Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll.” (Wikipedia)
Jennie Hilli Sjöqvist 
Då: Krokiga högstadievägar för en 14-åring som ville läsa, glittra, dansa och räkna.
Nu: Nästan-vuxen-panik varvas med vuxen-lättnad och 24-åriga jag promenerar lite långsammare på de krokiga stigarna. Önskar att 14-åringen hade lärt känna feminismen och skrivandet.
Sen: 34-åring med livskris och trygghet på en väg med färre skarpa kurvor. Kanske kommer jag tänka på att jag trodde att åldersvuxna hade trygghet per automatik.
Motto: Dance big
