Krönika: Identitet är en resa, inte ett slutmål
När jag var liten brukade jag drömma om att jag var en prinsessa i ett torn som väntade på en nobel riddare, men som istället blev räddad av en slottsstäderska med långt, gyllene hår och glimmande ögon. Att vara attraherad av tjejer var inte något jag ville förknippas med som elvaåring, men bara fem år senare gick jag min första prideparad och kände mig redo för att ta mig an världen utan några filter eller lögner. Jag var redo att lämna mitt torn och stiga ut i en regnbågsskimrande sagovärld där alla mina frågor skulle bli besvarade. Vad jag fann var...ännu fler frågor.
Sedan jag kom ut för cirka fyra år sedan har jag mötts av alla typer av reaktioner, mestadels positiva, från personer i mitt liv. De som varit mest chockerande för mig är personer som, för det första, inte tror mig på grund av hur jag ser ut och beter mig, och för det andra, försöker argumentera för varför de tror att jag kanske är attraherad av killar ändå, också på grund av hur jag ser ut och beter mig. De flesta menar säkert inget illa med detta, det är bara ett naturligt sätt att reagera utifrån förutfattade meningar, något som vi alla gör på olika sätt för att förstå världen. Min intention hade aldrig tidigare varit att min sexuella läggning skulle bli en så stor del av min personlighet, men efter att gång på gång behöva förklara mig själv så kändes det ändå rimligt att just den här delen av mig blev något av en identitetsmarkör. Orden jag använde var en slags sköld mot den heteronormativa världen, även om de inte gjorde någon egentlig skillnad för hur jag såg mig själv.
Samtidigt har jag mötts av försök till förklaringar från andra håll: du är ju bara femme, det är inget konstigt med det, hörde jag från andra hbtq-personer runt omkring mig. Fler definitioner som jag kunde klistra i pannan för att slippa antaganden och missförstånd. Att vilja använda en definition som man känner är nödvändig för att kunna förstå sig själv och känna sig tryggare i sin egen identitet är absolut inget fel, tvärtom. Men för mig har det mest varit tröttsamt att leta efter mig själv i ett ord, vilket passar bäst för dagen? Är jag femme eller butch, eller kanske något mittemellan? Lesbisk, eller kanske lite bi? Oavsett hur jag vrider och vänder på ord och definitioner så slutar det alltid med att jag känner mig instängd igen, tillbaka i mitt ensamma torn.
Att kunna släppa mina tidigare lögner och gå vidare var en stor grej för mig. Jag kände mig som en bedragare för att jag hade hållit undan information om mig själv under en så lång tid. Nu har jag kommit till en tid i mitt liv då jag inte funderar så mycket på min sexuella läggning, vem jag dejtar är ingens ensak förutom min. Jag vill vara öppen för att fortsätta lära mig nya saker om mig själv och vem jag vill vara, istället för att lägga tid på att ta reda på vem jag “borde” vara. Jag orkar inte längre placera mig själv i låsta lådor och kasta bort nyckeln. Det tar så mycket mer energi att försöka tillfredsställa andra människor än att bara leva, utan några särskilda förväntningar på hur livet kommer se ut på vägen framöver.
Min identitet är inte ett signerat kontrakt mellan mig och omvärlden. Ibland är jag mer feminin, ibland mer maskulin och ibland kunde jag inte bry mig mindre. Att jag identifierar mig som lesbisk idag är inte en beskrivning av hur jag är som person eller ett löfte om att jag alltid kommer identifiera mig på samma sätt. Jag vill bara leva, fortsätta framåt på en väg där jag inte ser slutet. Det viktigaste för mig just nu är inte att få alla att förstå hur jag känner eller varför jag identifierar mig som jag gör, det viktigaste är att jag känner mig trygg, säker och ärlig.
Jag är tacksam för alla de tidigare versionerna av mig själv som tagit mig till den jag är idag, men jag är inte en färdig produkt. Jag ser fram emot att aldrig sluta förändra mina åsikter, lära mig nya saker om mig själv eller utvecklas som person. För mig är identitet inte en sanning huggen i sten. Det är en resa som fortsätter livet ut.
