Krönika: Impopulära åsikter
För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeenteeeen, fy fan vad vi är bra!
Om några dagar kommer jag att studsa fram i en dödsfälla på hjul och sjunga med i just dessa störiga rader. Det är ordvalet “bra” som stör mig. Det är ett alldeles för anspråkslöst ord för något så stort som studenten. Ingen kommer att vara “bra” på studenten. Vi kommer däremot att vara förvirrade, stolta, harmoniska, förväntansfulla och vemodiga på en och samma gång. En härlig cocktail av känslor, med den bittra eftersmaken av hjälplöshet. Efter 13 års trygghet knuffas du ofrivilligt ur boet. Som en bebis med simpuffar gjorda av slutbetyg ska du sprattla dig över till andra sidan Atlanten och hitta dig ett yrke. Gång på gång försäkras du om att du såklart inte förväntas ta självsäkra simtag ännu, ändå dumpas du mitt ute i havet. Det finns ingen genväg, du kan inte knäppa med fingrarna och bli Sarah Sjöström. Eller i mitt fall, lämna skolan med tryggheten i behåll.
Chockerande nog verkar inte alla känna såhär. Kalla mig egocentrisk, men jag trodde att mina känslor var de normala. Sedan klädde mina klasskompisar korridoren full av nedräkningslappar inför studenten. Varje gång de river ner ett nummer hörs det exalterade glädjetjut från höger och vänster. Jag vill inte se eländet. Studentångest verkar vara en impopulär åsikt.
Impopulära åsikter eller “opopulära” åsikter, som alla 12-åringar envisades med att kalla det, var för övrigt en trend på Youtube för några år sedan. Influencers delade med sig av personliga åsikter som var lite smått kontroversiella. Till exempel säger Therese Lindgren i en video från 2019 att “sommarlovet borde kortas ner till hälften” och att hon “hatar serien Friends”. Förlåt? Sade jag smått kontroversiella? Jag menade nog så-vedervärdigt-kontroversiella-att-yttrandefriheten-borde-bli-ett-minne-blott. Dessvärre är jag inte diktator. Det är tur för er som klappar fram antalet stavelser i ord och bakar med vanillinsocker, ni hade inte överlevt länge under mitt styre. Trots att pressfriheten i Sverige på sistone inte varit lika självklar får Therese Lindgren än så länge ha sina impopulära åsikter, precis som jag får ha mina. För drygt ett år sedan insåg jag en av mina mest skrämmande sådana.
Jag och några klasskompisar stod utanför klassrumsdörren och småpratade i väntan på historieläraren. Samtalsämnet var häxprocesserna i 1600-talets Europa, och på så vis får ni en bra bild av hur populära, eller snarare hur IMpopulära vi varit under gymnasietiden. Medan mina vänner pratade, gick min hjärna på högvarv. De diskuterade allvarligt de hemskheter som drabbat kvinnor under häxprocesserna. Två kloka kompisar som också ansåg mig vara en klok människa. Det skulle de snabbt komma att ångra. Jag gjorde nämligen det enda vettiga man kan göra i en sådan situation: ifrågasatte allt. Högvarvshjärnan jublade, hjärtat blev så utmattat av min empatilöshet att det gick rakt in i väggen och ut på andra sidan. Det som hände var att jag började räkna på saken. Från barnsben har vi fått läsa om hur otaliga kvinnor i historien bränts på bål eller dränkts för att de misstänkts vara häxor. Det har känts stort, dramatiskt och svårt att greppa. Efter lite snabb huvudräkning byttes dessa känslor genast ut mot besvikelse. Här vore ett utmärkt tillfälle för Peter Dalle att inflika att man inte får skämta om något nu för tiden, för jag borde verkligen inte skämta om det här. Som ung kvinna väljer jag ändå att ta mig den friheten. Ska vi vara ärliga hade jag brunnit på ett bål snabbare än någon hunnit skrika blåkulla om häxprocesserna ägt rum idag. Därför delar jag härmed med mig av omröstningen jag publicerade på Instagram efter vårt samtal för drygt ett år sedan.
“Jag fick precis reda på att häxprocesserna varade mellan 1450 och 1750, och under dessa år dödades 30 000 människor. Visst, det är 30 000 för många, men 30 000/300 år blir 100 om året. 100 delat med då ca 30 länder i Europa blir 3,3 häxbränningar per år, per land. Klen häxbränning kallar jag det, mina kompisar kallar mig osympatisk. Vilket är rätt?”
Föga förvånande tyckte de flesta att jag var osympatisk, men hela 40% röstade för klen häxbränning. Även om åsikten är för kontroversiell för att öppet stå bakom, var det många som i hemlighet delade min impopulära åsikt. Om vi bara tog mod till oss och berättade våra impopulära åsikter, skulle vi kanske märka att de inte är så impopulära som vi tror. Antagligen är det någon mer än jag som sjunger ”fy fan vad vi är bra” och undrar hur “bra” vi egentligen är? Det är ju ändå 77 000 andra elever som tar studenten samtidigt. Hur svårt kan det vara? Och hur ska det egentligen ska kännas? Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att tiden efter gymnasiet känns som ett skrämmande öppet hav. Förhoppningsvis ligger Blåkulla på andra sidan.
