Krönika: Inte hur, utan vem!
Det står i regeringens kulturpolitiska mål att i Sverige ska det finnas möjligheter för alla människor att vara delaktiga inom det kreativa och kulturlivet. Att det ska finnas utrymme och yttrandefrihet för varje individ att upptäcka sin egen röst och berättelse för att utveckla sina kreativa förmågor. Samhället kan utvecklas genom att omfamna sin kreativitet, mångfald och konstnärliga kvaliteter. Detta kan i sin tur skapa förutsättningar att främja mångfalden av kulturuttryck både i nationellt och internationellt sammanhang.
Målet med kulturpolitiken i Sverige är tydlig och den lyfter grundliga mänskliga rättigheter inom kulturlivet. Att allas röster är lika värda. Men hur går det med utförandet av regeringsuppdraget? Är det samma som det som står skrivet? Regeringen har ifrågasatts i den kulturpolitiska debatten i Sverige under senare år och det finns undersökningar som bevisar att det finns normer och stereotyper som styr vem som förväntas delta i kulturlivet i Sverige. Att alla inte har samma rättigheter att föra fram sina berättelser. Att faktorer som individens bakgrund, ekonomi och bildning kan påverka deras deltagande i kulturlivet. Kultur för alla är självklart, men när det gäller ansvaret för det är frågan inte hur vi ska arbeta med detta. Frågan är vem som jobbar med detta i samhället?
Rapporten ‘Kultur av vem?’ visar att det är drygt 13 procent (år 2012) av de anställda i kultursektorn och inom de kulturella institutionerna som har utländsk bakgrund och detta är en lägre andel än hur många som har utländsk bakgrund i befolkningen (20,1 procent år 2012). Rapporten visar att de anställda inom kultursektorn inte speglar befolkningen. Det finns ett annat resultat i rapporten som visar på att det år 2012 var mellan 6,3 till 8,5 procent av kultursektorns ledningar som bestod av personer med utländsk bakgrund. Senare visar en annan rapport från Myndigheten för kulturanalys att statligt finansierade kulturinstitutioner inom norden har ökar sina anställda med utländsk bakgrund, men siffrorna återspeglar fortfarande inte befolkningen. Detta kan vara en av anledningarna till varför det finns normer och stereotyper som fortfarande inte bryts och det är därför det inte finns tillräckligt många personer med utländsk bakgrund som jobbar med dessa frågor inom institutionernas verksamhet och i ledningspositioner. Flera kulturella institutioner har det haft svårt att nå nya målgrupper för det saknas personer från andra länder som kan arbeta i ledningspositioner med att bredda både publiken och de som blir anställda.
För personer som jag med utländsk bakgrund är det svårare att bli anställd inom ledande positioner i kultursektorn jämfört med arbetsmarknaden i stort. I mitt hemland kunde jag inte delta i kulturlivet på grund av mitt kön och i Sverige har jag mindre möjligheter på grund av min bakgrund och etnicitet. Samma sak händer om och om igen fast på olika sätt.
Även fast flera som jag med utländsk bakgrund har jobbat i ledande positioner på olika institutioner, har det varit svårt att få institutionerna att förstå hur viktigt arbetet med mångfald och att nå nya målgrupper är. Trots att du kommer in och är i ledande position, finns det en fortsatt begränsning i arbetet, för att de inte ser det som samma prioriteringar som andra delar av den konstnärliga verksamheten.
Samtidigt har flera institutioner det svårt att nå nya målgrupper, men problemet ligger inte hos målgruppen utan det ligger på de som jobbar med detta inom institutionerna. Ett sätt för institutionerna att bryta normen kring deltagare och besökare är att bryta normerna inom sig själva. Dessa skattefinansierade kulturella institutioner får pengarna från befolkningen och de måste ta ansvar för att verksamheterna skildrar hela befolkningen. Den senaste forskningen och rapporterna som öppnar frågor inom mångfalden av kulturinstitutioner är inte tillräckligt uppdaterade. Vi behöver nya rapporter, undersökningar och initiativ från institutionerna där de lägger mer resurser och belyser frågan om vem som får ta plats i kultur-Sverige. Det måste finnas en bred representation av vem som leder och som bestämmer var resurserna ska gå så att kulturen kan nå många fler och låta människor upptäcka och få uppleva kulturlivet i Sverige.
Institutionens dörrar måste öppnas med rätt händer, som håller dörren öppen till hela befolkningen. Att ha utställningar, workshops, projekt eller produktioner som handlar om mångfald räcker inte. Det som räcker är att lita på och låta mångfalden nå arbetarna inom institutionen. Att bryta normerna om vem som arbetar bakom och nå dem som kan ta med nya perspektiv och metoder på arbetsplatsen. Att ge möjlighet till människor med olika bakgrund att leda initiativ där de kan vara en röst för de andra ohörda rösterna. Där de kan skapa en fortsatt dialog med nya målgrupper som aldrig har varit delaktiga eller varit inbjudna inom kulturella institutioner förut. Nya perspektiv, nya möjligheter och nya vägar för ett mer brett och rikt kulturliv. Frågan är inte hur, utan vem.
Atoosa Farahmand
Då: Har arbetat i kulturinstitutioner som projektledare, konstnärlig ledare, koreograf och konstnär sedan jag kom till Sverige som flykting. Jag har ställt ut och presenterat mitt arbete i solo- och grupputställningar runt om i världen.
Nu: En multidisciplinär konstnär och kulturarbetare som studerar till internationell kulturprojektledare på Kulturverkstan i Göteborg.
Sen: Framtidsvisionen är att etablera ett nätverk och ett fysiskt utrymme där de ohörda berättelserna och rösterna inom konstvärlden kan ta plats.
Motto: "Ju mer du vet, desto mer inser du att du inte vet."
www.atoosafarahmand.com
