Krönika: Klagar på dem som klagar

Val och priskriser – nu under sommaren har jag gått igenom en inre kris. Inget livsomvälvande, men jag har samtalat med arbetskamrater, lyssnat på partilöfterna och läst tidningen, och känt mig mer och mer bortskämd. Inte bara personligt bortskämd, utan som om det omringar mig från alla håll, som den flottiga dimman i ett frityrkök. Det beror främst på kostnadsökningarnas oheliga triad – matpriset, bränslepriset, och elpriset – hur folk har klagat över dem systematiskt.

Saken är den att ingen av klagarna jag mött personligen har det särskilt gräsligt. Det är de andra som de tycker synd om. Stackars familjer med gluphungriga tonåringar, stackars bensinbilsförare på landet, och så vidare. De letar liksom efter anledningar att kalla prishöjningarna ohållbara. Ibland låter det på dem som om samhället kollapsar, men så tittar jag mig omkring och ser att allt går på som vanligt.

Det får mig att ilskna till, fast inte för att jag upplever någon social orättvisa. Snarare ouppskattning. Alltså har jag blivit en som klagar på att de klagar. Jag jämför dagens situation med hur mormor hade det som ung. Under andra världskriget behövde de ransonera alla livsmedel, vad är dyrare bröd jämfört med det? Vad finns det att sura över?

Om pengarna inte räcker som förut, dra in på annat som semesterresor och kläder. Skippa skräpmaten. Släck lamporna.

Vid det här laget är jag inte den enda som skriver uppmaningar om att svenskarna ska tåla tuffare tider; de har rentav blivit vardag och författas av personer som faktiskt är experter på vad de talar om. Medan ukrainarna är i krig kan vi gott klara av att duscha kortare stunder, sänka temperaturen och ändra kostvanor, men vissa påpekar också att prisbördan inte borde falla på de mest sårbara hushållen, att det finns tåligare länkar i samhällskedjan som kan ta den smällen.

De har hjälpt mig inse att min egen syn på situationen inte är särskilt nyanserad. Jag får lov att svälja mina anklagelser om jag stöter på en pensionär som tvingats gå i arbete igen, eller en familj som dragit ned på allt men fortfarande inte klarar hyran. På mormors tid var det knappast heller så att folk applåderade ransonerna. Jag erkänner: Det finns behov av stödpaketen som regeringen delar ut som en sommarens byråkratiska (och valstissiga) jultomte.

Fast behöver alla som begär stöd det verkligen? Kan du begära ekonomisk kompensation för utebliven vinst, mindre-än-förväntat överflöd, att reformer inte gynnar dig personligen? Jag fortsätter att vara ilsken.

I grund och botten är det attityden som jag ser problem med. Varför är frågan alltid: Hur ska vi få mer, billigare, bättre; istället för: Hur kan vi klara oss med mindre? Tänk om det inte är så att vi har det onormalt dyrt nu, utan att vi förut hade det onormalt billigt? I en värld där Jordens invånare delar resurserna lika kanske elen kostar ännu mer – eller inte; teknikutvecklingen har en tendens att göra livet lättare och billigare. Ändå är de flesta medvetna om att det finns en gräns för hur mycket miljön runt oss tål, och med det i sinnet är det bara nyttigt att släppa villfarelsen att nästa generation alltid kommer vara rikare och ha mer möjligheter än den föregående. Om vi slutar att likställa livskvalité med välmående behöver detta inte vara en dålig sak.

Det känns som en dålig sak, och jag undrar om det är ännu en effekt av det kapitalistiska samhället. Sedan jag varit liten har jag fått höra från reklam och politik att jag förtjänar det bästa och behöver det bästa. Nu känns det snårigt och tabubelagt att ens tänka motsatsen, men kanske är det just vad som krävs av mig. Jag kan allt ha det odrägligare, det klarar jag.

Å andra sidan är den bortskämda befolkningen också den som inte tar någon skit. Jag och min medgörlighet kommer inte att förhindra utvecklingen mot en dyster framtid där mäktiga konglomerat suger ut en utsliten arbetarmassa, som rätt ur en dystopisk fiktion.

När jag skriver det här är det en vecka kvar tills jag flyttar ut och börjar sköta min egen ekonomi. När jag väl får veta hur priserna känns i plånboken ska jag se om jag kan hålla fast vid min nuvarande uppfattning. Det här är något jag passar på att skriva medan jag fortfarande har bekymmerslösheten i behåll. Kanske kommer jag sluta att vara en klagare över klagare och bli mer bortskämd, just för att jag får bättre koll på vad som krävs för min överlevnad. Men fungerar allting bra och budgeten håller kommer mina medmänniskor få ännu mindre ursäkt att ojja sig över prislappar.

Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu: Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen: Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.
Motto: Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.