Krönika: Konserverade konversationer på burk
Konserverade konversationer på burk
på spårvagn 5, mot Länsmansgården
“Snääälla berätta!”
Kvinnans vitspruckna hår såg ut att vara på väg att formas till dreadlocks. Hennes ansikte slängdes försiktigt fram mot mannen bredvid henne. Hon putade med läpparna, tryckte sitt ansikte så nära hans som möjligt. Vördnadsfullt. Han drog iväg sitt. Äcklat. Syntetlädret på hans jacka flagnade av lite till. En pojke satt och repeterade namnen på hållplatserna som visades upp på skärmen i taket. Han hade memorerat varenda en och förklarade stint, men stolt, för sin far att fastän man inte kunde se det än, kom Bäckeliden och Sankt Sigfrids efter Ekmanska. Och den tesen kunde jag ju inte förneka.
“Det finns inga jävla kuvert, kvinna. Jag känner iallafall inte till några jävla kuvert.”
Den italienska spårvagnens bromsar gnisslade glatt. “Töpelsgatan” pläderade den kvinnliga robotrösten. Vagnen gav ifrån sig sitt pys och dörrarna pös upp. En glad kvinna som talade något annat språk, klev på med barnvagn. Hon fick hjälp att lyfta upp den, fastän det inte hade varit någon större möda att rulla upp den för en plattform på samma nivå som marken – människorna är allt snälla. Det vitspruckna håret sög med läpparna mot mannen bredvid. Ett till försök; en till diss. Mannen fokuserade istället på att lirka med ett cigarettpaket i handen.
“Musik nu för tiden, du vet – det är inget. Inte ens den nya proggen, du vet - inte den där kommunistskiten alltså - det där som ska va konstnärligt – den är inget.”
“Jag bryr mig inte om sånt! Du får prata med dina musiktöntar istället… om – sånt! Jag vill ha reda på kuverten! De är viktigare än sånt där!”
Chauffören hade sett en gammal kvinna. Kryckorna gjorde hennes entré långsam. Han väntade. För det gör man (det är bra att sacka efter). Den yngre tanten som satt vid ålderdomsplatsen reste sig långsamt och lät den med kryckor slå sig ned. För det gör man (det är också bra att träna när man är gammal). Hon var täckt med smink och iförd rävpäls och gucciväska. Hon log ett översminkat, rött leende – en överkompensation.
Dörren gnisslade till, vagnen likaså. Den avflagnande läderjackan ställde sig upp. Gick mödosamt – mot g-kraften – mot g-punkten. Han hängde sig mot dörren. Kvinnan såg efter honom en stund. Läpparna putandes. “Bögatan” skanderade den kvinnliga robotrösten. Dörrarna gled upp igen och kvinnan fixerade hela sin varelse åt läderjackans riktning. Hans osäkra skritt och hennes vita ögongropar försvann. Bakifrån satt hans byxor knappt ihop. Det vitspruckna håret klamrade sig fast i byxbitarna, som ett pungdjur till sin mor.
“Vad finns det ens i de där kuverten? Det är väl bara cd-skivor från 2014? – inte sånt som är inget asså.”
“Så det finns kuvert! Isåfall får du visa mig var de är! Vi kan bli rika.”
En man iklädd fullt munderad kostym tog deras två platser. En till barnvagn fick hjälp upp för avsatsen.
Med två vagnar i vagnen fick jag flytta mig. Men instinktivt fick jag inte plats bredvid kostymen; det var inte tillräckligt fullt. Alltså for jag mot mellandelarna: där väggarna är som om de vore kjolar av gummi som flänger framåt i vinden, när spårvagnen svänger – där man stod för att visa vilken god medborgare man var.
Ett äldre par tillsammans med en ung flicka klev uppför avsatsen.
“Hur långt är det till fiskmarknaden?”
“Det hade varit kortare om kôrkan fortfarande var öppen.”
“Finns det ens en fiskmarknad, älskling?”
“Lika dumt som att fråga om gud finns.”
“Nämen. Hej! Dig har jag inte träffat på evigheter.”
“Nej verkligen inte! Vad kul att se dig!”
“Vad… hette du nu igen?”
Den äldre damen i paret hade stannat upp. Hon pratade tydligen med den sminkade damen. De såg på varandra under glad tystnad. Två schvungfyllda leenden som hängde i luften. Det ena för rött och det andra för glatt. Herren gick vidare in i vagnen utan sin fru, som tydligen hade ett eget liv. Flickan svajade sina armar fram och tillbaka där de ställde sig. Hon försökte få herrens uppmärksamhet igen. Men herren lyssnade bara med ett halvt öra, som herren gör ibland när han behöver hålla koll på annat – som all viktig reklam som kan mojna hans anblick till nuet eller alla andra i spårvagnen – de som stirrade på instagram och uppnådde en liknande temporär bortklocksupplysning.
“Morfar, morfar, när jag blir stor ska jag förstå grejer – morfar.”
“Jasså.”
“Jaaa, det vill jag!”
“Du kan ju börja med att lära dig läsa.”
“Ekmanska! Ekmanska! Ekmanska!”
“Ekmanska” upprepade robotrösten. Pojken uppvisade ett extra hängivet nöje till just Ekmanska. Han ville gärna att alla skulle veta det. På samma sätt som flickan skulle förstå någon dag skulle han förstå. Att ingen ville se eller brydde sig. Han kunde ju börja med att lära sig läsa.
Mannen i kostymen och kvinnan som talade det andra språket såg sig plötsligt besvärat om. Fokuset låg mot fönstrena som vette åt Ekmanska. Följde man deras blickar, på samma sätt som man följde med på spårvagnsfärden, såg man precis vad de oroade sig över. De vita kepsarna stod utanför varje ingång. För att borda och plundra. Mannen i kostymen och kvinnan som talade det andra språket visste vad som väntade.
“Ursäkta.”
Han trängde sig förbi båda barnvagnarna så fort dörren var öppen; hon trängde sig förbi båda barnvagnarna så fort dörren var öppen – hon lyckades ta med sin barnvagn iallafall.
På en spårvagnsresa hänger man med. Alla är lika inför spårvagnen. Man betalar inte; man bryr sig inte; man klär sig inte. En faux pas är okej ibland och allt är besvärande, men man hjälps åt. Här händer livet. Den italienska spårvagnen gnisslar vidare på sin färd, likt ett gulligt knarkarlok ur en barnbok.
William Ahlstedt
Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”
