11 april 2023 William Ahlstedt

Krönika: Loppisen

Loppisen vore en snäll och tyst dygd. En dygd titulerad: låt världen stå still; en dygd av total modernism. En dygd som från en svunnen epok – som att folk från förr alltid skulle hålla sig säkra från vättar. Och sakerna där, finner du från all världens hörn, hitfluget på tunga molntitaner, släppandes lös lätta molnandar bakom sig, men sakerna där, är nu också ack så tunga, så tunga, som titanerna. Men inte “tunga” som i att de ej kan bäras. “Tunga” som i att deras omfång ej kan omfattas med bara bärkraften, med våra armar. Så de ter sig. Irrbloss i ett ordentligt tilltäppt plåtförråd, andar i en flaska vars flaskhals är för trång.

Och ändå komma något ut ur den här dygden vi kallar loppis. Ut till vår långt-förbi-moderna värld, ut till vår tid, där tron på evig framgång nu så gott som tvina. Och vad ser dessa andar från förr? När de får en sådan chans, en sådan chans på miljonen, att blicka ut över världen som den blev, och inte som de drömma om, dessa ting som bringa sina viljor över oss, sina viljor angående just hur världen kunde blevat.

Därför har jag, i mån av ensam forskare i detta ämne, bestämt mig för att kliva in i flaskan, och, som man kan uttrycka det: begå intervju. På blodigt allvar, med alla dessa frusna ting. Med mig in har jag foton av världen, tagna med nutidens medel, så att de först skall få berätta om sina åsikter och sedan se världen, i alla fall såsom den syns på kamera. Här skall ni se gott folk! För första gången någonsin, en förstahandsintervju med självaste tingen som ingen velat köpa, med loppisting! Uttydningar får ni göra själva.

Först upp och pratgladast av alla var högarna av det vackra men ännu oköpta porslinet (som kommer förbli oköpta). De hade mycket att säga om vad de förmodade att världen hade blivit som. Först ville jag dock höra vad de hade att säga om världen som den varit på deras tid.

Vilken dröm världen skulle bli när vi kom till, många av oss är till och med skapta helt ur våra makares romantiska drömmar om hur de ansåg att världen varit förr, och några av oss är till och med skapta kring hoppet om vad världen skulle bli: de där futuristiska skålarna där borta till exempel! Vi är en sån perfekt mix av allt det som varit och som skulle bli.
Men hur stod det egentligen till med världen då? (Jag ställde frågan med viss osäkerhet)
ÅåÅåÅååå (porslinshögarna skramlade till ilsket), det var hemskt! Världen bestod inte av något annat än krig, fattigt folk och exploatering! För det första, kom det där kriget och för det andra, det där kriget! Men det som varat, var rena under, och undrena skulle ju komma tillbaka!
Hurdant och varför trodde ni det?
(Porslinet började eka runt rummet om alla de sätt världen skulle blivit bättre på, med till synes lite samklang om hur det verkligen skulle vara)
(Jag tar fram en mängd bilder jag tagit från olika delar av världen och låter porslinet se)
Men! (utbrast porslinet plötsligt i samklang) Ser världen ut såhär? Det verkar ju inte något vidare, här är ju bara krig, fattigt folk och exploatering, ännu! Gick inga av våra drömmar i uppfyllelse? (Då blev en skål med klassiska engelska mönster plötsligt barsk) Men det här är ju bara världen från dina egna vinklar. Om du inte visar oss något av verklig betydelse kan du lika gärna gå. (Alla andra porslinsmärken höll med och jag avslutade intervjun).

Efter detta valde jag att följa upp med att intervjua fler grupper åt min studie. Den första intervjun visade sig kortvarig och informationen däruppifrån kan knappast anses vara rik. Jag tog mig vidare till delen av loppismarknaden dedikerad till gamla tavlor och fann där en stor blandning av dystra, vackra, landmassor samt gamla gummor och fiskare. Jag valde att istället fråga om vad för människor som skapat dem, då det var en intressant poäng i förra intervjun.

Oj, det var en svår fråga. Det var mest folk som levde ganska ensligt och med små mål till vardags. Målare är väl oftast såna och ingen av oss kommer nog från några vidare kända konstnärer – men du, jag har hört att det finns någon här inne som är ett kap. Om du bara vill kolla igenom hittar du nog snart! Om ändå vi kunde se våra egna baksidor och på så sätt veta vem som gjort oss. Våra minnen sviker. (Efter detta hördes något som liknade en pust från tavelramarna).
Det är bra för min del, men tack ändå (jag nickade). Vill ni berätta om hur världen var på er tid, är den annorlunda nu?
Den var väl ganska långt ifrån de vackra motiv som finns inpräntade på oss. Självklart verkade den vacker från stafflierna vi föddes på, och fastän våra målare aldrig varit professionella har vi allt ganska drömska världar på oss, så det var väl som vi gissar att det alltid varit; vackert ibland och fult ibland. (Efter detta hördes åter en vindpust)
Varför måste båda jag intervjuat i den här loppisen vara så klara och orealistiska kontraster?!

Jag avslutade intervjun på grund av egen plötslig ilska och tavlornas plötsligt ökade melankoli.

William Ahlstedt