Krönika: Olika slags eldiga engagemang

Min vän är engagerad i kvinnosaksfrågan på ett sätt som jag aldrig kommer vara. Hon deltar i demonstrationerna, tacklar diskussionerna, applåderar ikonerna, och när Mia Skäringer har en show går hon dit för att bländas. Jag följer gärna med, fast gör det för humorn, och går från showen som en tillfredsställd människa – vrålen från publiken var lite väl kultextas, men roligt var det. För egen del har min vän blivit upplyst.

“Jag skulle kunna göra det här”, säger hon på tåget hem. “Om det är något som jag kan viga livet åt så är det kampen för jämställdhet.” Sedan går en del av energin ur henne, och hon rycker på axlarna. “Fast frågan är vad jag har att komma med?”
“Vad menar du?”
“De som verkligen varit med om orättvisor och talar om det har den här vrålande elden inom sig, och så står jag där med mitt lilla värmeljus. Jag har inte haft de här upplevelserna. Jag är inte lika arg.”

Det sena nattåget hem är en förträfflig plats för konversationer. Mullrandet i ryggen, placeringen mitt emot varandra och känslan av att vara i rörelse stimulerar samtalsnerven, men det hjälper mig inte nu när jag söker efter de uppmuntrande ord som min vän behöver då hon jämför sig med stora aktivister och tvivlar på att hon duger. Hade jag haft mer tid, och hjärnan varit som en wikipediaartikel, hade jag tittat henne rakt i ögonen och sagt såhär: låt mig säga dig allt om värmeljus.

De tillverkas i fabriker, och säljs i pack på trettio eller femtio styck, med en brinntid på fyra till sex timmar – de är utformade för mysfaktor och lätthanterlighet, och även om de inte är ofarliga, som all eld, känner jag mig trygg när jag tänder ett. Om jag någon gång gör det ödesdigra misstaget att somna med ett levande ljus bredvid mig, känns risken att huset brinner ned lite mindre om det är ett värmeljus istället för en stake.

Lågan är liten och lugn; mysig. Inte prålig och uppblåst som en och annan brasa kan vara. De sköter det de ska. Jag kan låta dem vara mitt trevliga bordssällskap, eller den atmosfäriska bordslampan, och de passar in i alla möjliga olika sorters ljushållare, i alla möjliga hem och sammanhang. Finns det en eld som är mer beskedlig? Vissa är till och med återvinningsbara, och sitter i en glaskopp som kan användas flera gånger.

Låt mig nu säga dig vad jag tycker om vrålande eldar: De skrämmer mig. Tillfällen när familjen bränner grenar ute på tomten och bålet sträcker sig uppåt – blir större, bredare – hur snabbt värmen stiger till det outhärdliga, hur liten tröskeln är mellan att känna att vi har den under kontroll och fruktan att vi släppt lös ett ohejdbart monster.

Spännande? Absolut, vad stora eldar gör bäst är att dra till sig uppmärksamhet, men de får mig också att bli avvaktande, likt många andra som bevittnar urskillningslös kraft. Nej, det där vill jag inte komma nära, än mindre stanna och lyssna på. Jag vill fly. Långt bort. Ringa brandkåren när jag ändå håller på. Be dem komma och släcka ända ned i glödbädden, bara utifall att bålet faktiskt bryter sig loss från eldstaden och äter upp gräsmattan, huset, kvarteret – tänk om den slukar hela staden?

Nu låt mig berätta om mig själv: Jag kommer aldrig vara engagerad som du i någon fråga. Jag går inte ut på gatan, volontärarbetar inte för någon biståndsorganisation, och innan jag tar ställning tänker jag efter tio gånger och det brukar sluta med att jag undviker att ta ställning alls. Helst vill jag ha lugn och ro, och därför skrämmer eldsvådor bort mig. Hellre en föreläsning med någon som inte är färgstark men vet vad hon pratar om och talar om det på ett resonabelt sätt. Ett värmeljus är helt i min smak.

Förstår du, ifall du kommer med ditt värmeljus och säger: det här är viktigt, det här borde du bry dig om, är sannolikheten större att jag lyssnar på dig än om en riktigt arg person stormar in med en eldkastare, sätter fyr på rummet och säger: "se, så här mycket ilska har jag i mig," och jag tror att det finns många som jag, för av varje sorts människa finns det flera exemplar.

Backa inte undan; raserieldarna behöver dig och ditt värmeljus. Ni arbetar mot samma mål och tillsammans kommer ni att nå ut till långt fler människor än om det bara är en sorts eldsjäl som talar.

“Så där”, säger jag och lutar mig nöjt tillbaka mot tågsätet. “Nu har du hört allt du behöver om värmeljus.”

Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu: Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen: Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.
Motto: Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.