01 mars 2021 Fanny Gustafson

Krönika: Pandemin vs Vasaloppet

Under det gångna årets pressträffar har ministrar jämfört pandemin med ett maraton. Jag har aldrig sprungit något maraton, men likväl gjort En Svensk Klassiker två gånger, så visst vet jag hur långlopp fungerar. Därför tänker jag göra en egen, subjektiv jämförelse mellan de nio milen från Sälen till Mora och den tröttsamma verklighet vi levt i den senaste tiden. Kanhända är det något snarlikt ministrarna tänkt när de gjort sina uttalanden.

Vi tar det från början: förberedelserna inför Vasaloppet drar igång månader i förväg. De flesta har anmält sig frivilligt(!), och ser med allt från förfäran till förtjusning fram emot att få ställa sig i startfållan. Att vara förberedd är A och O för att ha en hyfsat dräglig stund i spåret. En behöver ha gjort sin träning och veckan innan är det bara att bunkra upp med energi och förnödenheter, så att en inte står handfallen när prövningen tar vid.

Utslängd från den varma bussen är det dags att gnugga sömnen ur ögonen. Lämnad åt sitt ovissa öde står en bakom startlinjen, med en enda vetskap: det kommer bli tufft. Känslor från tusentals människor trängs på liten yta, och en får försöka hitta sin egen plats och sitt eget upplägg i den mån det går bland florerande expertråd.

Rätt som det är har en börjat staka iväg på en inledande, lättåkt kilometer. Sedan kommer första backen, har en tur rör det sig i alla fall lite framåt i leden. Det är nödvändigt att ta det lugnt för att komma helskinnad och pigg till loppets högsta punkt. ”Håll avstånd!”, uttrycks med mördande blickar. Det händer att stavar går av i kaoset, någon trampar på ens skidor och en tappar lätt fotfästet för en stund. Irritation och nervositet är en dålig kombination, men nästan alla klarar den första utmaningen någorlunda smärtfritt.

Väl uppe på krönet gäller det att hitta en bra rygg att följa och komma in i en rytm som går att hålla i och hålla ut i, under en längre tid. Det kommer komma minst en dipp under loppet, plötsligt slår den till och dräper den forna vigören och optimismen. När en vid Evertsberg nått hälften, finns kaffe i depån. En lär sig uppskatta de små glädjeämnena och drömmer om framtiden: ”När det här är över ska jag…”.

En väsentlig skillnad mellan Vasan och pandemin är att det under Vasan sitter skyltar efter varje kilometer om hur långt det är kvar till nästa depå, och hur långt det är kvar till mål. Det går att räkna ner och ta loppet i etapper. Men hur många vågor ska vi klara av under pandemin och vill vi verkligen veta hur länge till vi behöver hålla ut?

Den största skillnaden mellan pandemin och ett långlopp är nog ändå att en inte får bryta i verkligheten. Just nu står ingen uppvärmd buss och väntar på deltagare som inte orkar/kan/vill ta sig till mål. Det finns ingen genväg, utan pandemin måste vi alla ta oss igenom från första till sista sekund, hur många dippar vi än får. Det är tufft, men det visste vi ju att det skulle bli.

Under loppets gång lär en sig reglerna, för somliga tar det längre tid. ”Håll höger”, hörs titt som tätt. Omkörning sker till vänster, det har gått in hos de flesta efter ett tag. Högst upp i en backe med en brant utförslöpa framför sig, är det lätt att börja fundera på hur det ska gå att byta spår om den framför plötsligt ramlar. Kommer vi klara det? Kommer alla krascha? Något liknande har jag tänkt när avståndet inte hålls i verkligheten: tänk om jag andas ut virus fast jag tror att jag är frisk, och smittar någon som blir allvarligt sjuk. Kommer vi klara det? Kommer alla krascha?

Alla klarar det inte. Under mitt första lopp hamnade jag utan förvarning i en lokal snöstorm när en ambulanshelikopter lyfte och skickade tefatsstora isflak emot mig. Spåren täpptes igen och vi tvingades stanna upp, även om klockan tickade. Någon hade kollapsat. Skidåkningen skulle bli det sista den gjorde. Alla är dödliga, det är ingen lek.

För andra kommer tids nog mållinjen trots allt. När loppet är slut får en ta av sig utrustningen, stappla till omklädningsrummet, duscha och försöka bli sig själv igen. En erfarenhet rikare går en vidare någon vecka senare, men med något att prata om resten av livet.

Några dagar efter ett lopp brukar jag som sifferbesatt tävlingsmänniska fråga mig vad jag kunnat göra annorlunda, var jag kunnat spara mer tid, presterat bättre och varit mer effektiv. Vad kommer jag fråga mig när pandemin är över? Kommer jag vara nöjd och tycka att min insats var tillräcklig? Gav jag allt för att göra min del? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Fanny Gustafson