Krönika: Romantiken och problematiken
Om relationen till en litteraturgenre skulle bedömas på samma sätt som det mellan människor så har jag och romantiken ett problematiskt förhållande minst sagt. Från att ha varit en unge som avskydde allting "tjejigt," till en ärkesingel som tycker kärlek inte är annat än bortslösad tid och gonorré: min väg in i kärlekslitteraturen hade aldrig kunnat vara annat än motsträvig och bakvänd.
Den mesta romantik jag konsumerat har inte kommit från Jane Austen eller annan kvalitéstämplad skrift, utan internet. Med jämna mellanrum blir jag förtjust i en tvserie eller bok, och vill vara i världar fyllda med dvärgar eller hos grodor som försöker erövra världen. Då är det tacksamt att tusentals främlingar känner som jag och postar egna berättelser vilka florerar som alger på den vida webbens övergödda forum. Mindre tacksamt är det att huvuddelen av all fanfiktion är besatt av romantik. Detektivens mordmysterium är mindre viktigt än vem som fångat Sherlocks hjärta, hogwardianska trolldomsdueller överskuggas av kärlekens magi, och stjärnornas krig blir nebulosornas brunst. Det finns inget mått på rimlighet i fanfiktion, ingen steril planet som inte har plats för romansens babianskära bak, och ingen skurk som ej kan vändas till det goda genom pirrkänslor. Allting måste mynna ut i den mäktiga, drömlika kärleksrelationen.
Till en början försökte jag undvika fanfiktionens äktenskapsmarknad, men då fanns det knappt något kvar att läsa. När jag väl vek mig utvecklade jag en tolerans för kärleksberättelser; de måste inte vara dåliga. Det kan vara intressant att se rollfigurer tackla ett förhållande just för att jag aldrig skulle få se dem göra det annars. Fortfarande är det dock inte romansen i sig självt jag uppskattar. Älskare som uppfinner kväden om hur perfekt partnern ser ut i sömnen; caféer där servitrisen spiller kaffe för att hon distraheras av kundens åtsittande tröja; vrister där namnet på din ödesbestämda står inskrivet: andra får en behövd kick av det, men för mig blir det en enfaldig sockervadd.
Sedan plockade jag faktiskt upp en Jane Austenbok – typ. Hon kom aldrig längre än elfte kapitlet på Sanditon innan hon avled och därifrån har författaren varit Marie Jobbs, som inte velat placera sitt namn på omslaget bredvid Austen utan kallar sig "some other lady," och inkluderat en skriftlig ursäkt i slutet över sin bristande förmåga. Med det sagt har hon skildrat den första romansen som tilltalat mig.
Innehållsmässigt är den konventionell – flicka möter pojke – precis som de andra jag klagat på, men skillnaden ligger i ett annat slags fokus och uttryck. Det som först slog mig var att den knappt ägnade mer än en bisats åt någons utseende. Huvudpersonen Charlotte intresserar sig mer för karaktären, och det hon ser hos föremålet Sydney är charmigt om än inte helt fördelaktigt. Trots detta trivs hon i hans sällskap. Känslorna gror just i umgänget då två personer upptäcker hur deras personligheter, med skavanker och allt, komplementerar varandra. Charlotte behöver inte säga dumma saker eller stamma för att förälskelsens styrka ska förmedlas. Hon förlorar aldrig självkontrollen men är ständigt rädd för det, och dynamiken mellan att hänföras av kärleken och hotas av den genererar mer spänning än jag fått från actionthrillers. Den sista uppfriskande överraskningen är att Sidney och hon inte hamnar i en bubbla så snart de blivit förälskade. I omgivningen sker ett annan slags drama, men det finurliga är att varje händelseutveckling som inte handlar om dem ändå får relationen att fortlöpa.
Sanditon har fått mig att fundera på vad jag borde kräva av kärleksskildringar, särskilt med tanke på de som är genuina beundrare av genren. Just för att det är så lättillgängligt misstänker jag att hela generationer kommer få sina uppfattningar formade av vad de läser på webben, och då är det värt att fråga sig vilken kärlekssyn vi vill förmedla. Ska kärleken till exempel alltid utgå från ett par stiliga kindben, eller kan vi komma ihåg att göra karaktärsdragen lika lockande? Framhålla att attraktionen känns så mycket kärnfullare när den uppstår i den sociala aspekten av ett människomöte. Det skadar aldrig att tänka på vad du kan påverka när du skriver, även om du måste vara övermodig för att tro att läsarna faktiskt kommer ta till sig något.
Sedan vill jag inte vara den som kräver att en grupp hobbyskribenter ska ändra stil utifrån mina preferenser, och om jag gräver i historien upptäcker jag kanske att jag bara repeterat en åsikt som funnits sedan romantiken först dök upp i kioskernas bokutbud, men jag kan uppmuntra till reflektion över dagens romantiska skildringar, och vad vi kan göra för att åtminstone nyansera den. Kanske misstar jag mig, men jag tror att de flesta skulle uppskatta det om mer fanfiktion blev som den Jobbs skrev om Sanditon.
Clara Berndes
Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu: Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen: Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.
Motto: Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.
