Krönika: Två källor till sinnesfrid under ett regeringsskifte

– Det blir fyra år av skit nu, summerade mamma när jag ringde hem till Sverige för att tala om resultatet i det senaste valet. 

Ingen i familjen tillhör högern så en seger för Moderaterna och SD är bittert att svälja. Redan upptakten till valet var ansträngande; det hör liksom till att känna sig som att du blivit fastkedjad på ett tåg på väg mot en bergvägg. Med detta i åtanke låter det konstigt att erkänna att jag just nu är relativt lugn och lycklig. Jag har två saker att tacka sinnesfriden för: det faktum att jag inte öppnat en tidning sedan Augusti och Alf Henrikson. Låt mig börja med tidningen. 

Jag är hängiven DN, jag har förtroende för DN, och anser att jag genom att läsa DN varje morgon får en bättre koll på min samtid, men när jag flyttar från Sverige följer inte DN med (digital tidning; vad är det?). Följderna av detta är att jag varit helt avskuren från rapporteringen av både val och världsdramatik, och låt mig säga: det är fascinerande hur kvickt din perception krymper till att bara inbegripa dig själv. Putin kanske hotar med kärnvapenkrig just nu – jag grubblar över hur jag ska använda dijonsenapen jag spontanköpte häromdagen. Om det någonsin passade att bli omedveten om omvärlden var det väl nu. Jag säger inte att alla borde slopa nyheterna, men det kan vara bra för mentaliteten att ta en paus, och att återupptäcka den egna världssynen istället för nyhetsvinklingens. 

Fast jag förstår: bara för att jag står med huvudet i sanden förändrar det inte att saker sker. Lite hör jag av den nya ledningens förslag och känner en dov panik. Halvera miljöbudgeten? Bygga kärnkraft? Avskaffa tolkarna i vården? Jag vill inte tänka på hur min familj känner sig, för att inte tala om grannarna som ska försöka få uppehållstillstånd i ett land som numera kommer göra processen svårare, jag bara antar. 

Det är nu jag hämtar kraft från min senaste läsebok, Antikens Historier av Alf Henrikson. I sin genomgång av myter och anekdoter från grekiska städer och Rom har han åstadkommit något som dussintals skolböcker i historia inte kunnat. Om det har att göra med hans författarskap eller någon slags personlighetsförändring hos mig vet jag inte, men hur som helst är det första gången jag läser om Atens stormaktstid och puniska krigen, med mera, och tänker: "Jösses, vilka barbarer." 

Vi har nog en för harmonisk bild av den antika människan. I Antikens Historier framstår de som allt annat än fridfulla filosofer i toga, särskilt i fråga om maktspelen, och då talar jag inte bara om hur de mobbade andra riken utan i interna stridigheter. För att summera många successionskrig och soldatkejsare kort: det var liksom väntat att du skulle mörda varje makthavare som inte var dig själv. Det är ödmjukande att jämföra med en fungerande demokrati idag där till och med de auktoritära kliver ned från ledarposten när den allmänna rösträtten dikterar, och att de kan göra detta utan att tilldelas ett enda dödligt hål i bålen. 

Fast återigen igen: lönnmord kan ha blivit en acceptabel politisk strategi i Sverige utan att jag fått en susning om det. Jag hoppas inte det, nu när jag blivit påmind om hur lyckosamt vi har det med vår fredliga maktfördelning och begränsade mandatperioder, men vi befinner oss kanske närmare historiens alla dolkstötande Brutusar än vi vill erkänna, för hur brutala händelserna än är i Antikens Historier är människorna däri inget annat än mänskliga, sorter som jag kan se mig själv i. Det finns en slags tung hopplöshet som tillkommer när någon du inte sympatiserar med får inflytande över ditt och andras liv. Då kan det kännas som om alla problem i världen magiskt skulle suddas ut bara den här "någon" försvann (såklart utan en tanke på vad som skulle komma efter). Antikens människor upplevde nog detta, och såg ingen ände på det; despoten satt på livstid. Sedan normaliseras de blodiga åtgärderna och därifrån skenade det iväg.

Idag finns det, turligt nog för alla, andra utlopp för min växande lust att motsätta mig övermakten än att tillgripa antika metoder. Det vore förresten en skymf mot hela halva befolkningen som tydligen ville se det här valresultatet, även om jag inte håller med dem. Jag får slå mig ned på oppositionsupportrarnas bekväma bänk. Där kommer jag nu sura ett par år över alla dumma beslut, kanske ägna någon helg åt civil olydnad. Fullkomligt omedgörlig behöver jag förstås inte vara, för inte ens dåliga lokförare – får att återanvända tågmetaforen i början – skulle styra mot en bergvägg med flit. Någonstans måste jag tro att det fortfarande kommer finnas kompetens och en vilja att få saker och ting att fungera. Sådan är min förhoppning: nu återstår det att se.

Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu: Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen: Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.
Motto: Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.