Krönika: Underhåll rekommenderas!
Imorgon är det min födelsedag. Igen. Ja, i år igen. Jag har såklart ruvat på hoppet att pandemin skulle vara ”över” lagom till min 27-årsdag så att jag kunde få fira med kroppen klistrad mot mina vänners i en varm och trång lägenhet full av champagneskvättar, stearinångor och utsmetad tårta. Men nej, inte heller den här högtiden kommer bli ordentligt firad. Inte för att jag direkt brukar slå på stort (på grund av blyghet och värdinnekomplex, ett ord jag kanske hittat på men ni fattar säkert), men det hade ju varit roligt att ha möjligheten. Det är vad det är och det är inget att sörja över.
Egentligen är det väl helt i linje med hur mitt liv började. Läs ordentligt nu. Jag är född 16 februari 1994, och ja, ni vet alla vad det var för dag, nämligen en ASKONSDAG. Åh, jag ryser bara jag tänker på det, så poetiskt! Rakt in i fastans tid. Rakt in i säck och aska och enkelhet och övertäckta dekorationer. En tid av bot och bättring, en tid att lägga ifrån sig av sitt överflöd och fokusera på det viktiga, tålmodigt vänta på ljuset i slutet av tunneln: påskdagen, uppståndelsen. En tid för en riktigt duktig tjej att vara riktigt duktig. Även om den religiösa fasteperioden inte direkt skakar om kulturen varje år tycker jag ändå att budskapet återkommer lite nu som då: det är dags att skärpa sig nu.
Jodå, den här texten kommer att handla lite om nyårslöften. Gå inte i taket nu för att vi redan är halvvägs igenom februari och du säkert redan har glömt bort hela konceptet! Jag tror nämligen starkt på att man borde avge sina löften när tiden är mogen för en själv, inte när kalendern vänder blad. För mig brukar just tiden runt min födelsedag passa ganska bra. Det nya årets vardag har satt sig, den första blyga vårsolen har förhoppningsvis kikat fram, och de så kallade oxveckorna har pressat fram lagom mycket rastlöshet att jag till slut känner mig motiverad att göra en förändring. Det traditionella nyårslöftet, att deklarera sitt nya jag vid tolvslaget mellan sista december och första januari, har vi väl alla förstått inte är en hållbar strategi. Nästan alla nyårslöften om förändring är för ambitiösa, för omvälvande och för tillrättavisande för att vara hållbara och motiverande. De flesta klarar inte ens första veckan, och misslyckandet blir så monumentalt att det känns lika rimligt att bara ge upp. Du lovar att du ska sluta röka och börja träna varannan dag för att du känner att du borde, men inte för att du innerst inne vill. Och så vaknar du på nyårsdagen med ben som fortfarande darrar efter nattens dansgolv och leder som verkar ha lossnat ur sina fästen. Det blir nog ingen jogging idag. Det dåliga samvetet har redan börjat krypa upp längs med väggarna. Dessutom är du jättesugen på en cigg. Gott nytt år och lycka till!
Ett meddelande blinkar i hörnet på min dator
”underhåll rekommenderas”
27689 utsatta filer
jaså du klickabortklickabortklickabort
Hur mycket fyller du?
tusen hål i nacken
Jag skulle köpa en ny dator på mellandagsrean men du vet jag har svårt för det här med att verkställa beslut så detta vågspel med min hårddisk får fortsätta ett tag till
kanske något du borde ta tag i
nej livin’ on the edge baby
heja heja friskt humör
Jag har alltså inte heller knäckt koden, det känns som att jag jämt och ständigt funderar över hur jag borde förändra mitt beteende utan att faktiskt göra någonting. Jag försöker mig på ett semantiskt experiment. Det är inte ett nyårslöfte, det är en… förhoppning inför en obestämd kommande tidsperiod. Lite lättare att ta sig an kanske. Det är inget jag borde göra, utan något jag vill göra. Jag lovar inte att träna flera gånger i veckan, jag HOPPAS att jag kommer UTMANA mina muskler på ett SPÄNNANDE SÄTT lite DÅ OCH DÅ. Och såklart måla om sovrummet, lära mig finska, läsa fler böcker, ringa mina vänner, ta körkort, inte sova så länge på morgonen, inte sura över saker jag inte kan kontrollera, snickra ett sängbord, sy gardiner, rensa garderoben, spela ett instrument, hjälpa till när jag kan, vara roligare på fest, skaffa en riktig frisyr, använda tandtråd minst en gång om dagen, säga nej, säga ja, säga till, inte känna en massa måsten. Det här året gäller det verkligen, det lovar jag!
Anna Bäckersten
Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till
