Krönika: Utsträckt tågtur

Nyligen anlände jag till den tjeckiska turiststaden, fylld med tiotusentals människor som alla har lätt diarré. Det är inget äckligt, inget äckligt alls. Det är rent av nyttigheten själv som vistas i stadens porlande kristall. Vistelsen där fungerar helt enkelt på ett sådant sätt att man får diarré, och för de flesta sker det inom bara någon timme efter att man trillat av det lilla tåget, som i all ärlighet knappt lägger märke till staden längre; inte som på gamla dagar. Det är en av Europas största spastäder, eller ja, staden står i alla fall skriven på den UNESCO-listan, om det nu har någon egentlig betydelse. I alla fall, vad som leder till detta diarréande är gott - riktigt gott faktiskt - och smått vattnet. Då tänker man kanske att det är någon slags variation på Montezumas revansch, fast rent paradoxalt i mitten av Europa istället för Mexiko. Så är inte vattenfallet i det här fallet, nej att det läcker ur turisterna är utav deras egen vilja, ty de dricker massa Karlsbadsalt. Är man äldre minns man säkert Karlsbadersalt som gammalt laxeringsmedel, är man yngre är det natriumsulfat det handlar om, tittar man mycket på E-ämnena på matpaketen kallas det E-514. Och detta, klart läskigt kemiska ämne, skall alla hälla i sig. Mest för att det är gratis. Bada i det gör man med, men håll baken ren innan badet, tack.

Så var hade jag alltså hamnat? Karlsbad skulle det vara på svenska, därav namnet karlsbadersalt, men det låter väl inte så tjeckt? Absolut inte. Därav att det ligger på tyska- och tjeckiska gränsen, och kan ni andra världskrigethistoria så är det en del av “Sudetenlandet”, och var en del av vad tyskarna ville ha, av allt de ville ha. Tyskarna ville nämligen också gå runt och ha lätt diarré; en tradition de fortsatt med fram tills våra dagar, fastän de blev utkörda ur fontänstaden - vilket man inte ser så många spår av med tanke på den häpnadsväckande mängd tyskar där - jag må med ganska god säkerhet säga att det finns fler tyskar där nu än efter de blev utkörda - så att tjeckerna egentligen tröttnade på tyskar som helhet känns inte riktigt sant. Utkörningen gav i alla fall staden det till synes krångliga namn som det har, som för övrigt efterliknar all annan krånglighet det tjeckiska språket innefattar, med bokstäver som säkert är användbara för något, om man tänker på det: Karlovy Vary (gott frånvarande från dessa bokstäver).

Och varför kom jag dit? För att se tyskar bättra på sin hälsa genom att vara lite lätt lösa? Nej, men ganska nära. Jag ville själv gå runt och vara lite lös. Genom vinden kom en gyllene gratisbiljett stämplad med destinationen Karlovy Vary så jag åkte. Helt utan vidare färdkostnad. Så jag traskade runt i Europa ganska löst, jag fick så stora ben av allt traskande, och sådana enorma muskler av att bära runt på den färdpackning jag hade, att jag nästan kunde ta ett steg och vara i nästa land, i vissa fall tog det dock två. Min resa, mitt traskande, blev så uppmärksammat att det sändes på Tiktok, TV, radio; ja, till och med skrevs det i tidningen: “Jätten från Karlovy Vary” stod det om jag inte minns helt fel. Jag själv lade aldrig riktigt märke till fenomenet. Jag gick ju bara. I början åkte jag ju såklart tåg. En relativt lång tågfärd, med många byten och många stationer och för varje tomt gärde och sedan-länge-nedlagd europeisk station jag gled förbi så växte jag. Jag växte säkerligen av den renande jordsaft som kom ur källorna i Karlovy Vary - som folk ofta lägger vikt på, att få ur sig det onda - men tågsittandet, det kortvariga kändisskapet i sig, allt det ledde till min framfart.

Och vilken framfart det blev. Festen runt mina fotsulor; de fattiga och trötta som vilade i mina öron; de underbara bjudningarna som skedde i mitt knä; solen mot min rygg och solstolarna som åkte upp längs den; de konstanta ravefesterna som skedde på andra sidan, dit solen inte längre nådde; och viktigast: känslan av att allt hände kring mig, fastän jag själv inte var central, bara vad jag bar med mig och användningen vanligt folk kunde ha av det.

Efter bara någon dag, tyvärr, försvann denna enorma känsla jag erfarit. Efter ett tag pös den gigantiska vibrationen ur mig. Då sträcktes jag ut. Först blev jag platt. Sedan rullades jag ihop till en slags crêpe och trycktes in i ett godståg på väg tillbaka från där jag kom. Världen och dess folk hade tröttnat på mig, och jag hade nog lika mycket tröttnat på dem så jag gjorde inget motstånd. Jag lät mig tryckas in i tåget och jag lät mig bli bortglömd. Nyhetsartiklarna om mig suddades ut på samma sätt som ett minne man tappat bort från barndomen; någonstans känner man känslan av vad det var man erfarde men inte vet man vad.

Den utsträckta tågturen tillbaka hem sträckte in mig igen. Jag blev liten; jag förstod att det helt enkelt är så Karlovy Vary rullar på. En episk händelse efter den andra händer i Karlsbad, både i dess nya industriella, döda delar, och i dess gamla sagovärld fylld med fontäner, och ingen minns; men det är så det ska va.

William Ahlstedt

Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”