Krönika: Varsel i Allt
Varsel i Allt
Nu får ni allt kalla mig vidskeplig — och ja, jag kan skriva annat än korkade berättelser med svårtydda åsikter. Till och med jag kan stå för vad jag säger. Och vad jag säger är: att på senaste tiden har jag börjat tycka att allting som händer går att tyda genom teman eller symboler som nyligen uppenbarat sig. Jag kanske har läst för mycket gamla vikingasagor eller bara generellt studerat litteraturens byggstenar för mycket; vari onda teman härskar som galna andar över framtiden och är det enda signalementet för vad som komma skall; jag kanske till och med har fastnat i någon slags gammeldagsromantik orsakat av vårt turbulenta tidevarv och därför hejdlöst greppar efter både god anledning till lugn såväl som oro. Så ta mig för allas goda skull inte vid mitt ord.
Onda såväl som goda aningar rår ingen plats i ett industrialiserat samhälle – det är inte speciellt effektivt; det gottgör inte målet med oändlig produktion alls. Därigenom har den sortens magi dödats och kommer inte tillbaka. Så vi får hålla oss till det näst bästa och skapa vår egen magi. Jag får därför börja med att ge er ett exempel. Och nu kommer mina korkade berättelser att framträda ändå:
“Runt runt går man kring och i allt i världen ser man ting,”
“Okej… Vilka ting?”
“Man ser hur dammet lagt sig tätt i någons lägenhet-”
“Okej – så vad? De jobbar hårt och hinner inte dammsuga eller damma av. Fullkomligt omäkrvärdigt.”
“Det är just det det inte är. Det är märkvärdigt. Snart hör man omenfåglar flaxa och familjen börjar kraxa. Man märker världen.”
“Det är knappt relaterade saker. Du går lite för långt med någon slags koppling mellan så banala saker.”
“Vilka ting skulle annars kopplas samman? “Obanala saker”? Hade det inte varit underbart att förklara att det går dåligt för vissa på grund av deras egna moraliska försåt?”
“Och är inte det precis vad den regerande klassen hade önskat av sina slavar?”
“Och den regerande klassen skall lida likväl, vills det av oss vanliga skapar vi de tecknen vi behöver.” – Och där har du skapandet.
När jag menar tecken menar jag inte förutbestämda zodiac som orubbliga hänger i himlavalvet och bestämmer ditt öde – man är inte definierad beroende på en stjärna; “du är verkligen en sån Stenbock!”. Man är hellre definierad av vad man skapar. Fastän farhågorna jag pratar om och zodiac säkert egentligen är på samma nivå av sanning, tänker jag här leva på hoppet att omen är snäppet över — eller under, vad som än är bättre.
Nej, tecken kan man tyda som man själv vill, eller ja, inte riktigt, för i stunden tyder man automagiskt känslan av vad man sett eller känt. Det kallas tvåfaktorsteori och är faktiskt stödd av någon slags vetenskap – dock med viss kritik, som all vetenskap borde. Man ser kanske en skugga eller ett konstigt ljus och det känns tungt – och så är skuggan tydd. Man tar allt någon slags del i sitt öde ty man skapar det konstant. Och om vetenskapsmän inte ljuger testar man ju sådant genom experiment. Så skapa och se!
Men verkar det inte också som att det vi mest kan vara varse om att varsel för med sig, är kunskap om vårt psykologiska tillstånd? Vi blir kunniga om att vi snart kanske skall bli ledsna för att vi börjar tyda saker på ett blåare sätt och till dess motsats, att vi snart kommer vara lyckliga när vi lägger märke till varenda gyllene sken som lyckas krypa igenom springorna till och med på våra ensligaste ställen.
Nu menar jag inte att vi skall förpliktiga oss själva till att sitta och gnola pseudovetenskaper såsom attraktionslagen. Vi skall helt enkelt känna våra egna känslor och vi skall verkligen känna dem. Vi skall känna våra varsel och däri hitta de mest episka av berättelser: antingen följer man sin magkänsla och håller sig på den säkra sidan av ån; eller också går man ödesmättat emot sitt öde och trycker ögonen ur sig själv som tragiska hjältar, och annars går Birnamskogen till anfall mot Dunsinane.
Det mest sunda skulle nog vara att säga att allt det där om föraningar ändå bara kommer från berättelser; inte är annat än stilistiskt underhåll; verkligen inget man skall anropa i sin livsstil. Att en korp gör sitt bo vid någons hus betyder inget annat än att korpen försöker föröka sig; försöker föra vidare sina gunstlingar tills världen har ett undergångsmoment och bara korparna blir kvar varav alla skall härstamma från korpar – för det är och förblir den enda goda anledningen att någon någonsin gör något.
Ser man några fotbollsmål som förfallit och låtit grönskan vinna matchen lär man sig två möjliga händelseförlopp om byn man åker igenom: antingen att byn inte har några barn eller att fotboll inte längre är populärt. Här var vi två lika magiska sanningar, för vad har förorsakat allt det här?
Så för allsindar, när världen och dess väder ger orda om goda såväl som onda ting – lyssna! (Men lyssna bara måttligt och tänk efter vad det var du lyssnat till!)
William Ahlstedt
Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”
