05 okt 2020 Fanny Gustafson

Krönika: Växtkraften i ett frö

Det överväldigande finns i det lilla. Jag tänker på växtkraften i ett frö, ett till synes obetydligt korn. Jag skördar grönsaker i mina odlingar hos mamma och pappa, det är min nya giv. Egenodlat, hemmaodlat. Det är svårt att hålla tillbaka när jag väl satt igång, jag vill bara odla mer och fler grönsaker, vill ha större och godare skördar.

”Du får inte bli besviken om det inte blir nånting”, sa mamma förra året när jag satte ut mina första små plantor. Jag hade ingen aning om hur broccoli växte, inte fänkål heller, eller blomkål, aubergine osv, men de växte utan att jag behövde veta det, det fanns redan förutbestämt i fröet. I år hade jag högre förväntningar och med facit i hand hade jag troligtvis blivit lika besviken av missväxt som jag blev salig av att se frodiga grönsaksland. Däremot är det långt ifrån allt som blir tjusigt nog att platsa i en matbutik. Jag märker att jag har blivit mer tolerant mot grönsakernas olikheter sedan jag själv började driva upp dem. Det är sällan de passat in i normernas storlek och form, få är så pass bildsköna att de hade fått vara med i reklamannonser. Men smaken och sprödheten från mina nyskördade juveler går inte av för hackor. De ger så mycket mer att jag väljer dem hundra gånger före de torra, beresta och besprutade varianterna, oavsett utseende.

All den omsorg jag lagt ner på att skydda mina kålplantor från skadedjur i min lilla värld får mig att tänka på vad som krävs i den stora världen, där allting ska vara på ett visst sätt för att accepteras. För mig är varje planta unik, den har en historia och ett värde där jag vill få ut så mycket jag kan och ta vara på varje frukt. Jag bävar för angrepp och har drömt mardrömmar om frostnätter sedan början av augusti. Farorna lurar runt kröken. Mördarsniglarna har de senaste åren kommit närmre, från båda håll. Snart möts de i ett tvåfrontskrig och slaget kommer utspela sig i mina odlingsbäddar. Än så länge är jag tacksam för varje dag som är som vanligt, innan katastrofen är här och lyckan tas ifrån mig. Jag är med i en trädgårdsgrupp för smått fanatiska odlare, där hyllas grodor och paddor; de sägs äta snigelägg och ska därmed vara ett bra sätt att hålla beståndet i schack, en gåva. Min trädgård är full av gåvor. Kruxet är bara att jag sedan mina tidiga tonår varit orimligt rädd för dessa uråldriga amfibier. Varje gång jag varit nära att trampa på en kamouflerad kropp och mött blicken i de utbuktande ögonen har mitt hjärta kommit ur sin taktfasta rytm och varit nära stillestånd i någon hundradels sekund. Att cykla hem i mörker och inte veta om det är en groda eller ett löv på vägen har gett mig både tårar och kväljningar, för hur skulle jag klara av att korta lidandet om jag skadat den? Nej, vi måste leva i symbios nu, jag måste bara fixa det, min fiendes fiende är min vän - även om vi ju egentligen aldrig varit ovänner.

Jag gillar att vara i rörelse, men på våren vill jag helst bara få sitta och titta på medan fröna gror. Likt en stolt förälder gläds jag åt varje nytt litet blad, vill ha kraftiga och välmående plantor som helst ska bli större än alla andras. Jag har lärt mig att de behöver ljus under uppväxten, annars växer de sig rangliga och sköra i sökandet efter detsamma. Oj, vad jag fjäskar. Kunde jag, skulle jag växa åt dem, men det måste ske av egen kraft. Det enda jag kan göra är att se till att de har bra förutsättningar, ge dem näring och utrymme. Lägger jag mig i och petar för mycket är det lätt att förstöra processen och risken är stor att rotsystemet skadas och dör.

På min balkong har jag en solros i en kruka. Den knäcktes av vinden någon gång i somras, men jag lät den stå kvar, kanske mest för att jag inte visste var jag skulle göra av den. Solrosen har varit lite av ett sorgebarn sedan dess, ofta på gränsen till vissen har den på nåder fått vatten. Stammen hölls ihop av några få trådar, tillräckligt många för att förse knoppen med energi. Dag för dag byggde den sig starkare just där den knäckts, tills lagningen var i storlek av en pingisboll. Den har fortsatt att svaja i vinden och knoppen har vänt sig mot solen så många gånger att stjälken blivit alldeles vriden. Men ur själva kronan har till sist gula blad trängt sig fram, alldeles nyss slog den ut. Ensam står den i blomning när det mesta runt omkring den vissnat. Som en sol uppburen av några stackars pinade blad lyser den upp min tillvaro och jag är glad att jag lät den få en andra chans. Vid den senaste vattningen såg jag bina surra i frökapseln, ett naturens givande och tagande. Nästa år ska jag så fler i samma kruka, så att stänglarna kan växa med stöd av varandra. Jag provar mig fram och lär mig längs vägen, allt går inte att veta från början. För tänk ändå: en gång var vi också små, små frön.

Fanny Gustafson