Skip to main content
20 mars 2023 Clara Berndes

Krönika: Jobbigt men nyttigt

Jag har fått mer än en hygglig lön genom att extraknäcka på Volvo. Något jag aldrig tänkt på att jag saknat innan. Ett arbetslag på Volvo är en blandad skara. Äldre och unga, pratsamma och tillbakadragna, olika kön, etniciteter och intressen. Det finns både möjlighet att umgås och att hålla sig i avskildhet. Jag tillhör det senare lägret, sitter helst med en bok. Lära känna arbetslaget gör jag ändå, sakta men säkert. Det blir som att lägga ett pussel. En använder jobbdatorn för att se på fotbollsmatcher, gänget där borta snackar astrologi, han kör runt med koreansk pop på högsta volym, och plötsligt ska hon till SM för att tävla i hundlydnad. 

Under tiden jag lägger pusslet har den långsamt uppenbarat sig: en omvälvande, påsmugen och påflugen kulturkrock. Här är jag udda, slår det mig. Jag är som en invasiv växt i Volvos stålomgärdade örtagård. Få andra nördar ned sig i ordkunskap, nynnar Astrid Lindgrenvisor eller drömmer om en framtid där alla motorvägar har ersatts av miljövänliga cykelbanor. Det sista känns särskilt lustigt att fantisera om på bilfabriken. 

Att inte alla delar intressen eller åsikter låter troligen självklart, men de senaste åren har jag studerat på universitet, och internet är inte den enda miljön med filterbubblor. Det råder en konformitet av intressen, ålder och bakgrunder. Debatterna går heta – de kan handla om konst, politik, planetens framtid – men alltigenom råder känslan av att förenas av en gemensam livsåskådning. På Volvo ligger det trygga skolsnacket inte lika nära till hands som pratet om vardagsekonomin. Kommer politik eller framtiden på tal (konst talar ingen om) diskuteras det utifrån annorlunda ståndpunkter. På rasten, hängande vid sportsändningen med en kopp chailatte, händer det att jag dras in i tvistefrågor som jag inte är bevandrad i. Diskussionerna är de svåraste jag varit med om. Det svåra är att tala om det som jag knappt kan något om; det svåra är att alla låter så säkra, som experter, och jag glömmer att begära en källredovisning; det svåra är att vilja invända men bli för snällartig; det svåra är att känna efteråt att jag bejakat andra på bekostnad av vad jag själv tycker. Det sista känns värst. Jag har alltid trott att min övertygelse är ett oförstörbart torn, byggt genom åratal av reflektion på en solid grund av fakta, men sätt mig framför oliktänkande och det börjar luta i Pisa. 

Så många samtalsämnen: vaccinering, partierna, kommunpolitiken, skolfrågan, kollektivtrafiken, grupplojaliteter, välfärden … Säg att arbetskamraten bestämmer sig för att tala om eltak den här gången. Han tycker att svenskarna ska sätta en gräns för hur mycket elföretagen ska få sälja utomlands, så att priset hålls nere. Populär debatt just nu: elen. Jag kan knappt något om hur marknaden fungerar och vad följderna blir av att peta i den. Intuitivt tvekar jag, men kan inte förklara varför. Istället för att be motparten motivera eltaket mer, svarar jag lamt: Visst, det låter bra att elen blir billigare. Visst, företag är av ondo. Visst… Först efteråt önskar jag att jag hade sagt: Vad gör det för skillnad om en tysk, en bulgar eller en svensk jag inte känner får ström? Alla behöver väl den? Kunde jag ha varit ännu mer vågad: Vet du vad, om det kostar kommer saker och ting bli energisnålt. Vore inte det bättre i långa loppet? 

Det går att motargumentera mina motargument. De kan vara osmarta och oetiskta på något plan, men sådan är min övertygelse, och eftersom jag inte var den trogen grämer jag mig över invändningarna jag aldrig sa. Det jag ångrar minns jag bäst. 

Finge jag byta ut alla Volvoianska samtal mot skolsnack skulle jag bli en pratgladare människa, men på samma gång tänker jag på vad svårigheterna fordrat mig till: gett mig initiativ till att göra efterforskningar; fått mig att slipa argument inför framtida diskussioner; och så har det skett en förändring. 

Åsikter som jag höll benhårt på innan har uppluckrats. Inte så att jag gjort världens kovändning, men debatterar jag något som jag alltid varit ärkeskeptisk till, som kärnkraften, skulle jag överväga stödjarsidans argument mer än förut. Det kan kännas som ett nederlag, men kanske borde jag snarare betrakta det som en seger att jag har utrymme i mig att ta emot nya åsikter. Hur mycket jag än lider av brist på övertygelse, vill jag hellre tvivla än vara fanatikersäker och tro att alla bör tänka som jag. En fin balans, att vara mottaglig och samtidigt inte drabbas av självförakt.


Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu:
Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen:
Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.

Motto:
Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.