Phew for a minute there I lost myself…

”But I hear sounds in my mind, brand new sounds in my mind” – Green Light, Lorde

Jag har två favoritögonblick utav all musik som skapats; det starkaste är när Sam Cooke sjunger första strofen i A Change Is Gonna Come och man hör århundraden av rasism och förtryck som väger ner på hans axlar och tynger hans hjärta men man hör också hoppet i hjärtat som får honom att stå rakryggad och lova sig själv att en förändring ska komma.

Det andra ögonblicket är partiet i Lordes Green Light som jag lät inleda denna text. En bra låt har enligt mig två möjliga vägar att gå, antingen smyger den sig på en likt morgondimma som inte riktigt går att greppa men när du väl vågar bevandra dig i den så är den en varm och behaglig vattenånga. Den andra vägen en låt kan gå är att vara så direkt att när du hör den är känslan densamma som att bli överkörd av ett godståg. Det Lorde gjorde med Green Light däremot var annorlunda. Det var som att bli överkörd av ett godståg men att stå pall samtidigt, som att valsa oskadd ur en kärnvapensprängning. Det finns någon form av tröst och styrka i frasen ”But I hear sounds in my mind”, att oavsett vad världen kastar på oss så kommer vi fortfarande ha musiken hos oss.

Green Light infinner sig på albumet Melodrama. Hela albumet är en exemplarisk balansgång mellan vad som uppfattas som mainstream och riktigt kreativt konstnärskap. Inte för att smutskasta mainstreammusik men rent krasst, när var senaste gången ni hörde en låt med mer än ett tonartsbyte? Hur som helst vill jag diskutera all musik som betyder mycket för mig här, men utrymmet är begränsat. Två album förutom Melodrama som jag verkligen vill lyfta fram är The Downward Spiral och Ágætis Byrjun av Nine Inch Nails och Sigur Rós respektive.

Min resa med The Downward Spiral pågår än idag. Det var senast igår jag hittade ett nytt ljud i en av låtarna som jag aldrig hade uppfattat tidigare och då ska det poängteras att jag religiöst lyssnade på albumet minst tre gånger per dag i ett halvårs tid. Jag lockades in av singlarna: Closer – discolåten, Hurt – folklåten och March of the Pigs – thrashlåten; och när jag väl bestämde mig för att ge hela albumet en chans hörde jag först bara oljud, men det var beroendeframkallande oljud. Andra gången uppfattade jag att det fanns låtar bakom allt oljud och tredje gången förstod jag att det var några av de mest välskrivna låtar jag någonsin snubblat över. Narrativet i albumet talade till mig vid den tiden och det var ett sätt att hantera komplexa känslor som jag kände mig omäktig att ta itu med på egen hand. På det sättet klingar albumet ungefär på samma sätt som den där frasen i Green Light.

Ágætis Byrjun å andra sidan var en helt annan upplevelse. Jag hade tidigare tackat nej till erbjudandet att gå och se Sigur Rós live, för vad kunde jag ha för behållning av ett post-rock band från Island? Det skulle visa sig att jag hade fel, extremt fel. Faktum är att det var i ett kommentarsfält som jag läste att bandet var så dynamiskt att du kunde höra din egen mage kurra i de tystare partierna och detta väckte min nyfikenhet. Jag bestämde mig att ge dem en chans och började med sagda album. Det går inte riktigt att beskriva upplevelsen, varje låt i sig går att lyfta som något mirakulöst på snudd till gudalikt, men här vill jag nämna ett speciellt ögonblick. I låten Viðrar vel til loftárása infinner sig en tystnad två tredjedelar in och när låten kommer stormande tillbaka är det via en distad gitarr som spelas med en stråke och en hel orkester som går helt baloobas och den gitarren sög luften rakt ut ur rummet och ur mig och lämnade mig skakig och tårfylld efteråt helt oförstående av vad jag precis hade hört.

Detta för mig till en kommentar jag hittade på Youtube under en video för Pink Floyds Dark Side of the Moon som löd ungefär så här: ”I was 12 years old and the album had just came out. I got home put it on my record player and put my headphones on. After side A I said to myself ”Yeah, great album”. I flipped it over and leaned back again. After side B I was just standing there staring, trying to understand what I had just heard, it was larger than anything that I had ever experienced before or possibly ever will”.

När jag läste den kommentaren såg jag framför mig en tolvårig grabb år 1973 som frusen i tiden, som precis hade haft sitt första möte med ett konstverk som förändrat hans hela uppfattning om vad musik kan vara och möjligtvis även vad livet och världen kan vara. Det är en upplevelse jag själv omfamnat några gånger och jag är alltid på jakt efter nästa album som finns där ute någonstans och bara ligger och väntar på att jag ska upptäcka det och låta det krossa alla mina förutfattade meningar om vad musik kan vara.

Ett till album som är värt att nämna är King of the Delta Blues Singers utav Robert Johnson. Få album har haft samma påverkan på mitt eget musicerande. Efter min första lyssning fanns det inte någon återvändo, det var blues som gällde. Vissa hävdar att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen och jag ska vara ärlig och erkänna att jag är beredd att köpa den förklaringen för det finns något mycket hotfullt över det där albumet. Varenda gång jag spelar det är det som att jag bjuder in krafter som jag inte riktigt kan kontrollera eller namnge och blottar min själ för dem. Det är dock det som gör musik så beroendeframkallande, det är fönster till andra världar i alla dess format.

Jag önskar jag kunde lista alla album jag älskat genom årens lopp här, jag önskar jag kunde berätta om när The Beatles öppnade dörren för mig som jag aldrig lyckats stänga igen, jag önskar jag kunde dyka ner i mina fascinationer utav jazz, death metal, deep house och traditionell indisk musik men det finns inget utrymme kvar, jag har rabblat på och kan nu säga att puh, för ett ögonblick där, förlorade jag mig själv.