Krönika: Ull är ömhet
Jag går en kandidatutbildning tillsammans med tre andra kvinnor som jag aldrig träffat innan jag började plugga. Det är för mig rätt så orimligt att tänka att jag har levt mitt liv utan dem tills för drygt två år sedan. Vi har kommit varandra väldigt nära och det är en otrolig lyx att få plugga tillsammans med dem. De gör utbildningen värd mycket mer, på ett helt annat sätt. Jag hade lite svårt att komma fram till ett bra ämne till den här krönikan, ibland är det svårt med inspiration. Jag frågade i vår messenger-grupp och svaret blev ”känslan att täcka sig med ull när vintern nalkas”. Jag kan ju säga som så att jag inte blev förvånad när svaret handlade om ull.
En av alla de saker vi har gemensamt i vår klass är kärleken till ull. En av våra lärare har kallat oss ”ullarna” och det talar mycket för hur vi är som personer när det gäller material. Det är en utbildning som handlar om hantverk men det är inte en renodlad hantverksutbildning, så vi får inte utbildning i teknikerna utan mer om historien bakom och hur vi idag kan jobba för att bevara det immateriella kulturarvet, tekniker och traditioner, och låta det utvecklas och följa med i samhällsutvecklingen.
Men såklart så är hantverkskunskap något viktigt att besitta när en läser utbildningen jag läser. En stor del av vårt framtida yrke kommer vara att lära andra hantverkstekniker. Utan förkunskaper i ämnet kan det vara svårt att veta vad och varför det ska bevaras.
Vi hade en föreläsning om ull under hösten det första året. Den handlade om ullens egenskaper. Där fick vi handfasta fakta om varför ull är överlägset alla andra material. Efter detta så blev vår ull-mani nästan outhärdlig.
Vi alla hade en god relation till ull sedan innan och vi älskade att arbeta i materialet, men det var som att efter detta så fick vi lite mer vatten på vår kvarn gällande fakta om varför vi älskade den. Den värmer, isolerar, andas, är mjuk och ger näring. Få saker värmer så gott som ull.
Jag älskar det kallare klimatet i Sverige. Det är en orsak till att jag får ta på mig mina ulltröjor, mina mamelucker, mina vantar och vävda ullhalsdukar. Jag har en hel ull-armé hemma som väntar på kallare väder. Det är en väldigt tillfredsställande känsla när en kan vara självförsörjande på värme och även klä sina nära och kära i ull. När jag började sticka tröjor för ungefär sex år sedan så hade jag ett mål av att inte ha en enda färdigköpt ulltröja i min garderob. Det målet har jag nått nu och jag har en stor garderob med många ulltröjor i olika kvaliteter och tjocklekar och modeller. Jag känner mig så rik när jag ser dem. De hänger framme hela tiden, bredvid min säng, och jag tror att det gör att jag uppskattar dem så mycket och bär dem mer än vad jag hade gjort om de låg intryckta i min garderob.
Jag stickar även kläder till andra i min närhet och det är det mest kärleksfulla jag kan tänka mig göra mot någon; att ge dem ett handstickat ullplagg. Det behöver inte vara en tröja eller något stort, det kan vara ett par handledsvärmare. I dagens köp och släng-kultur behöver vi påminnas om hur lång tid det faktiskt tar att tillverka plagg och att någon annan då tar sig tiden att sticka ett plagg till dig är en stor ömhetsförklaring. Förhoppningsvis vet också personen som får presenten hur mycket tid och energi som har lagts ner på det, och vi som skapar plaggen har en skyldighet, anser jag, att berätta och visa hur lång tid det tar, att låta andra vara en del av min hantverksprocess. På det sättet kan vi ändra tankesättet kring tillverkning av kläder.
Det är något som är så ursprungligt att ta i och lukta på ull. Jag är uppvuxen med får hemma, det är värme och trygghet. Min snuttefilt var en fårskinnsfäll och jag tror att den doften har följt mig genom livet och lyser igenom idag då ullens doft är så djupt rotad i mig. Den har en lika självklar plats i mitt liv som självaste hantverket.
