Krönika: Din bästa vän ska alltid vara du själv
Att klara sig själv. Att inte behöva någon. Att dag in och dag ut förlita sig enbart på sig själv, det kan låta helt sjukt för många. Vi har alltid fått höra att ensam inte är stark, men vem är det egentligen som kommer finnas där för dig när du sitter ensam med alla dina mörkaste tankar?
Människan är ett flockdjur, det vet vi om och har hört om i alla dess tider. Men någonstans har vi glömt att tala om var och ens egenvärde. Många är idag i relationer som de egentligen inte vill vara i, men rädslan över att bli lämnad ensam skrämmer de ännu mer än att vara olycklig.
Under det korta liv jag levt hittills har jag upplevt att flera av de människor som passerat i ens liv känt rädsla över att göra saker själva. Då pratar vi inte om att gå till närmsta butik och köpa mjölk, utan möjligtvis att sitta och umgås med sina egna tankar utan någon annan där.
Ända sedan barnsben tyckte jag att det kändes märkligt när ens vänner bytte partner konstant i hopp om att vara en del av ett sammanhang eller känna tillhörighet. Varför vill man inte känna en trygghet i sig själv undrade jag? Nu säger jag inte att bli eremit borde vara allas mål i livet, även om det inte är något fel med det.
Ganska snabbt insåg jag att man aldrig kan förlita sig på att andra ska stå upp för en i livet. Du måste alltid kunna förlita dig på dig själv. Nu tror du kanske att detta är en snyfthistoria men icke sa nicke. Sanningen är att i det i de flesta fallen inte finns någon som kommer fixa jobb åt dig. Sanningen är att det inte är någon som kommer ge dig meritpoäng från en skattkista. Sanningen är att ingen kan få dina allra mörkaste tankar att vända på en sekund.
Samhället har redan från början varit uppbyggt genom att det försöker intala oss att att vara ensam inte är något att eftersträva. Föräldrar som talar om för barnen att de en dag finner en prins eller prinsessa och blir lyckliga. Pressen över att ha ett gäng i skolan så man slipper få blickar på sig eller kommentarer i korridoren.
Livet handlar ju egentligen om att vara en del av ett sammanhang och det förstår även jag. Men det ska och bör aldrig finnas någon skam i att sätta sig själv först – framför alla andra. Dock finns det en skillnad i att känna trygghet i att vara ensam och vara ensam utan att ha valt det. Vi får aldrig glömma de som har svårt att få vänner eller känner att de inte har någon de kan vända sig till. Där behövs tryggheten i andra på ett helt annat sätt. Och ni är hjältar som orkar.
Det handlar inte om att vara självisk. Det handlar om att ta hand om den som finns med dig hela livet, vad som än händer. Flera gånger har jag hört att det är lätt att tänka i sådana banor om man har en stark självbild från början. Men det är ingen i detta liv som föds med gott självförtroende eller självkänsla. Att folk har olika förutsättningar att tycka om sig själva, som påverkas av deras uppväxt, är något som däremot stämmer bra.
Något som skrämmer mig ofta är tanken av att enbart förlita sig på en annan människa. Vare sig det är en partner eller en kompis. Hur kan man egentligen vara säker på att den inte kommer bryta ditt förtroende? Det kanske man aldrig kan vara.
Men det en kan göra är att bygga upp sin egen självkänsla genom att göra saker på egen hand. Resa till nya platser själv, äta själv, och framförallt gör saker som inte är typiskt “dig” att göra. Det är då du börjar skapa ett liv där du har en självkänsla från grunden som ingen kommer kunna bryta. Rädslan över att hela tiden behöva andra människor för att klara av saker, kommer då försvinna.
En önskan vore att vi en dag kan gå ifrån tankesättet att en prins eller prinsessa endast kan göra oss lyckliga. För i slutändan finns det endast en person som tar första steget till att gå från det djupaste mörker till det något lite ljusare. Du själv.
Ett citat som egentligen är smörigare än två kilo Bregott sammanfattar allt detta väl. Ett utdrag från en Netflix-komedi jag sett i dagarna:
”Du kan söka genom hela universum utan att hitta någon som är mer värd att älska – än dig själv…”
Kom ihåg det.
