Krönika: En krönika om minnen och att inte hinna spara dem

Hela livet består av ögonblick, och några av dem kommer senare bli till minnen. Men ibland hamnar man i ett ögonblick som man redan när man är i det ser som ett minne, och när jag gör det börjar jag frenetiskt leta efter mobilen i väskan. Jag vet att jag måste skynda mig och vänder därför tygpåsen upp och ned och låter allt innehåll hamna på marken. Sedan gräver jag i alla jackfickor. Men ibland hinner jag ändå inte, för ibland är ögonblick så kortvariga och trots att jag nyss var i det känns det som att det som precis hände bara var inbillning.

Ibland hamnar jag i ett minne utan att jag hinner spara det och ingenting får mig att ifrågasätta livet mer.

Framför mina ögon finns något fantastiskt – en soluppgång, en regnbåge, en kompis iklädd glitter som öppnar en flaska bubbel på nyårsafton, en pojkvän som säger något gulligt. Men jag hinner varken fota eller filma det. Jag hinner inte ens öppna anteckningar och skriva ner exakt vad han sa och hur han sa det. Hur omgivningen såg ut, hur vädret var, hur havet glittrade av solen. Och trots att det var jag som precis var med om det, känns det som att jag missade alltihop. Så när ögonblicket är förbi drabbas jag av panik.

Det är nyår och vi står i ring och räknar ner sekunderna till det nya året. Min bästa kompis öppnar flaskan prick klockan 00 men nu har klockan hunnit bli 00.05 och korken ligger på golvet och jag hann inte filma det. Det kommer aldrig igen bli nyår, inte det här nyåret, och jag kommer aldrig igen få chansen att föreviga det.

Ungefär så känns det när ett ögonblick tar slut. Det är liksom vetskapen av att det jag nyss var med om bara finns i mitt minne som ger mig panik. Jag hann inte capture it och nu är det för sent och jag vill och jag måste minnas exakt hur det var för jag har inga bevis på att det hände. Och det värsta med hjärnan är ju att man glömmer. När man sitter där framför någon som säger något som får hela kroppen att explodera så tänker man att det här kommer jag minnas för alltid. Man blundar och tänker att just det här ögonblicket, att vi är på sjön och det är 27,5 grader och den här personen sitter framför mig och säger detta till mig – kommer jag alltid att minnas. Men det kommer man inte. I alla fall inte jag.

Och det är därför jag har 20.000 bilder i min kamerarulle på mobilen, och hundratals anteckningsböcker fyllda med beskrivningar av saker jag varit med om. För att jag inte vill behöva leva med den pressen det innebär att veta att ett minne bara finns i hjärnan och att det varje dag kommer bli lite, lite suddigare. Jag vill ha ett fysiskt kvitto på att det hänt och att jag inte drömt eller hittat på. Och jag vill ha något, allra helst en film, som gör det omöjligt för mig att missta mig.

Hade hon röd eller lila bikini den gången då vi cyklade till klipporna? Hade han hunnit få fräknar eller var det bara april när han frågade om jag ville flytta ihop? Vilket bubbel drack vi på min 25-års fest, då när jag var som lyckligast? Det är sådant jag kommer vilja veta i efterhand. Jag vill veta allt om det där som senare blir filmen om hela mitt liv. Tänk om jag, huvudpersonen i filmen, liksom missar alltihop? Det är de små ögonblicken jag kommer vilja minnas när jag är 87 och sitter på ett hem och tänker tillbaka på det där som blev mitt liv.

Jag vill inte att det ska finnas utrymme för min hjärna att glömma eller ändra på minnena, och just därför ser jag alltid till att spara dem någon annanstans än i mitt huvud. Men de gånger jag inte hinner det funderar jag på varför man över huvud taget är med om saker. Det känns ju rimligtvis som att det måste ha funnits en poäng med upplevelser även innan mobiltelefonen fanns. Men jag kan faktiskt inte se det. Jag får rysningar i hela kroppen av tanken av att par på 1600-talet gifte sig utan en närvarande bröllopsfotograf. Hade jag levt då hade jag förmodligen vaknat varje dag som gift och ifrågasatt om något bröllop verkligen ägt rum. Och ingen hade kunnat ge mig ett bevis på att bilderna i mitt huvud varit verklighet.

Och jag vet. Man ska leva utanför skärmen. Det är liksom hela poängen. De som inte står och filmar hela konserter är de som njuter mest av musiken. Och så vidare och så vidare. Men jag kan inte släppa att livet är så kort och att hjärnan varje natt när jag sover rensar ut “onödig information”. Ingenting jag har varit med om är onödigt. Allt har en plats i min film, sin egen plats. Jag vill minnas allt men kommer inte ens minnas en tiondel, och snart är det enda som finns kvar av mitt liv några bilder i en mobiltelefon. Så därför försöker jag se till att de bilderna blir så många som möjligt och att jag inte missar att fota varenda ögonblick.

Ellinor Persson


Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig