Krönika: En krönika om vänskap
Det var den 31 december 2020 och Göteborgs annars kolsvarta himmel var röd, blå och grön. Vid tolvslaget stod vi på gården och såg upp mot den färgglada himlen, skålade med prosecco och bestämde att det nya året skulle bli det bästa i våra liv.
Januari kom och månaden hann inte ens ta slut innan jag blev dumpad. På tio minuter packade han ihop alla sina grejer och sedan gick han ut genom dörren för vad jag visste var den sista gången. Jag satt kvar, tittade ut över den tomma lägenheten och förstod att 1. detta kommer inte bli det bästa året i mitt liv och 2. jag måste ringa någon och det är NU. Jag hämtade min mobil och började scrolla bland mina kontakter men insåg ganska snabbt att jag inte hade någon att ringa. Under tiden jag och min kille bott i Göteborg hade jag nämligen ansträngt mig noll för att skaffa vänner, förstod inte vad jag skulle med det till när jag hade honom. Men sedan hade jag inte det längre och var plötsligt ensam i en ny stad i en pandemi.
Första natten låg jag och googlade hur man tar sig igenom ett breakup, som man ju gör, och svaren var något stil med det här:
Man ska vara själv så få timmar om dygnet som möjligt.
Man ska ha gråt-kvällar med sin bästa vän, lägga ansiktsmask och äta glass.
Man ska dricka rödvin och röka på någons balkong (man måste ha rött läppstift när man gör detta).
Man ska göra sig snygg och gå på klubb.
Man ska sitta i ring på golvet med sitt tjejgäng och turas om att rabbla allt som var dåligt med förhållandet.
Osv. Den gemensamma nämnaren i alla tips är i alla fall vänner. Man måste ha vänner för att komma över ett breakup, och det hade ju inte jag.
Kvällen efter att jag blivit dumpad skrev jag det till en tjej jag knappt kände. Jag skrev det egentligen bara för att jag behövde skriva det till någon, men en halvtimme senare stod hon utanför min dörr. När hon klev in i lägenheten började hon lasta in kombucha, ingefärashots och frukt i min kyl och jag fattade ingenting. Hade hon köpt allt det här till mig? Hon skrattade åt frågan. “Det är väl klart att jag har”, svarade hon, och började rota i mina lådor för att kunna laga middag. I hallen låg hennes väska som var stor som om hon skulle på semester. Även efter att hon lagt in den i mitt sovrum tog det många timmar innan jag förstod att hon tänkt sova över.
Och hon sov över.
Hon stannade i en vecka. Eller, efter en vecka åkte hon hem och packade om sin väska och sedan sov hon hos mig en vecka till. Så fortsatte det och plötsligt hade hon bott hos mig ett halvår.
Vi hade filmkvällar och åt glass som smakade tårar. Vi drack alkohol, skrev listor på allt som är dåligt med förhållanden, tände rökelser för att rensa ut andar ur lägenheten och spådde min framtid med tarotkort. Vi satt mittemot varandra och hade distansundervisning, åkte ut till skogen för långa promenader och vi klottrade våra namn på toalettdörrar. Vi skapade en vardag tillsammans och jag spenderade noll sekunder ensam till alla breakup-listors förtjusning. I början frågade mina grannar förstås vad som hände med “han som bodde här förut”, men de vande sig snabbt vid att det var henne de mötte i trappan om mornarna och att det var hon som kom gåendes på gården med tunga ica-påsar. När vaktmästaren plingade på för att laga min fläkt en morgon rynkade han inte ens på näsan när det var hon och inte jag som öppnade. Det blev helt enkelt en självklarhet att hänga med henne och jag kunde inte förstå att livet någonsin sett ut på något annat sätt.
Jag insåg egentligen ganska tidigt att mitt överleva breakup-projekt kommit att handla mer om att lära känna henne. Insikten gjorde mig förstås rädd eftersom jag tänkte att hon bara fortsatte umgås med mig för att hon trodde att jag var ledsen. Ett bra tag låtsades jag att jag fortfarande behövde filmkvällarna och de där glasen på Magasinet eftersom jag tänkte att så fort hon inser att jag kommit över killen flyttar hon hem igen. Men en dag överhörde jag henne benämna mig som sin bästa vän i telefon och då förstod jag att det var mer än ett sorgeprojekt för henne också. Framför allt förstod jag att året som skulle bli det bästa i mitt liv, som sedan inte blev det, faktiskt skulle bli det i slutändan.
Ellinor Persson
Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig
