Krönika: Hur man blir skådespelare

Två dagar efter premiären av filmen Tillsammans 99 satt jag åter i kassan och besvärade kunderna med frågor om medlemskap och betalning. Då kände jag mig inte lika ball som när jag där i sätet framför den vita duken såg mig själv growla för full hals in i linsen. Och den här lilla rollen jag hade var inte stor och kommer troligtvis inte förändra mitt liv men jag fick tillräckligt med skärmtid för att ett äldre par när eftertexterna rullade skulle vända sig om och gratulera mig, och dessutom fråga om jag var från Trädet, vilket jag stolt svarade nej på.

Det hela började en solig dag i augusti förra året då grannen Svensson var på besök. Jag snodde en öl från farsan och gjorde dem sällskap. Svensson nämnde något om någon annons på facebook där de sökte en ung “rockig” kille till en liten roll i en långfilm av Lukas Moodysson. Min extramorsa, Evelina, gick igång: “Du måste söka! Det är ju Moodysson!” “Vem?” frågade jag och hon förklarade medan hon puttade mig uppför gräsmattan till trädet hon ville använda som bakgrund, hon sa åt mig att se riktigt rockig ut och klippte sedan ett par bilder och en av dem blev okej så jag skickade in den. Jag fick svar: Audition på Ungdomens Hus i stan. Det rörde mig knappast, det hela lät töntigt, varför skulle jag vilja medverka i någon skitig svensk film? Jag hyste ett ogrundat men djupt förakt för svensk film. Iallafall gick jag dit och togs emot av en trevlig kille och fick provspela en scen där jag skulle vara kaxig och det måste jag ha lyckats med för sedan fick jag testa en till och en till. Han lämnade mig med ett par ord om att det “verkligen var bra” som jag avfärdade som en nödvändig trevlighet och jag glömde så småningom bort hela fadderullan.

En dag på jobbet några veckor senare ringde ett okänt nummer upp mig. Det var Gustav, den trevliga killen från auditionen, och han berättade att jag fått rollen. Den nonchalanta fasaden som jag burit som en sköld sprack och pulsen pumpades upp till tusen. Jag gick hem ett par timmar senare och bröt nyheterna för familjen: De gick loco. Speciellt Evelina, som nog blev mer uppspelt än jag. Den kvällen kollade vi på första Tillsammans och jag insåg vilken sann konstnär Moodysson är. Varför hade ingen nämnt honom tidigare? Varför hade han undanhållits från vår generation? Jag kollade Fucking Åmål och Lilja Forever och utnämnde honom till kungen av svensk film.

Jag fick instruktioner från Gustav att lyssna på Darkthrone och Mayhem, och samtidigt träna på mitt growl, vilket var svårt, och beklagligt för min lillasyster som troligtvis hölls vaken av de hemska skriken från källaren. De skickade mig ett kontrakt och bad mig inställa mig för klädprovning vid ett gult hus i lilla Trädet. I dörren mötte jag Shanti Roney. Jag fick testa ett gäng kläder och fick sedan åka hem igen.

Det var inte förrän inspelningsdagen som jag började känna mig nervös, och som en förståndig man tryckte jag ner den känslan och spelade cool, men det gnagde i mig, vad visste jag om det här? Ingenting, egentligen. Farsan skjutsade ut mig till det gula huset och jag steg in. Jag blev ombedd att klä om och efter jag gjort det skickade de mig en trappa upp till sminkningen. Jag fick slå mig ner i en stol framför en upplyst spegel och en tjej började pilla i mitt hår. Bredvid mig satt David Dencik som fick ansiktet putsat. Vafan gör jag här jämte killen som är med i Bond? tänkte jag, men jag tryckte ner och tryckte ner tills jag samlat mig igen. Jag fick träffa resten av statisterna och de skjutsade sedan oss till ett annat hus.
Direkt när vi kom dit stoppade de undan oss ungdomar på övervåningen, vi spelade kort och lekte lekar. Då och då blev någon nedskickad och de kom tillbaka som en krigsveteran med historier om vad som skett. En mystik bildades. Tillslut fick också jag komma ner till vardagsrummet där en massa människor stod i en klunga. Ur den klev en skäggig man som gömde sig bakom keps ut och räckte mig handen, det var Lukas Moodysson. Jag har nog aldrig varit “starstrucked” men om jag har varit det så var det då. Men shit vilken trevlig kille, han sade att han skulle förklara lite men genast började vi istället snacka musik. Det enda han sade i form av instruktion var: “Kör på så löser det sig.”
Sedan samlades alla ute på verandan kring bordet som var dekorerat med ölburkar och ciggpaket direkt stulna ur nittiotalet. David Dencik och Lisa Lindgren inställde sig blygsamt och vi började filma. Och vi höll på i timmar, utan någon vidare plan förutom det Moodysson verkade få för sig i stunden. Det var kul, riktigt kul, och vilken film det blev tillslut. Han lyckas igen, Moodysson: Svenska filmens konung. Om du inte ännu har sett den så bör du. Det är inget man ångrar, och om du trots allt gör det kanske åsynen av mitt märkliga medverkande åtminstone bringar dig lite skadeglädje.

Om

Seb Carlsson

Då: Uppvuxen i lilla Ulricehamn där ingenting händer och alla känner alla. Ungdomen spenderades på fotbollsplanen. Drömmen som liten var att bli proffs, jag var aldrig bra nog.

Nu: Just nu sitter jag på ett kafé i Wien. Det är ett gammalt kafé. Öppnades 1880. Det är fint. Jag och en polare reser Europa runt på en månad. Vi dricker öl och har kul. Det är väldigt fint.

Sen: I framtiden hoppas jag att förbli nyfiken. Sysselsättning och ekonomisk underhållning har jag inte klart för mig. Kanske pluggar jag, kanske sliter jag och forsätter att skriva, kanske flyttar jag till Barcelona, vi får se. 

Motto: Känn till fullo. Om du är glad, förgyll hela din själ med glädje. Om du är ledsen, sörj med hela ditt hjärta. Båda känslorna försvinner snabbare än man tror.