Krönika: Allas våra rörande händer
Vad gör ni med era händer i dessa tider? I just detta ögonblick rör sig mina händer högst automatiserat över tangentbordet. Utöver känslan av tacksamhet över att jag tillhör en generation som inte behöver koncentrera mig på var bokstäverna sitter, känner jag den där (ibland inbillade) smutskänslan som vi alla blivit så uppmärksammade på de senaste veckorna. Mantrat är TVÄTTA HÄNDERNA!!! Jag gör det jämt och ständigt, såklart. Men det sker ännu inte helt automatiskt. Jag har alltid använt mina händer fullständigt oproblematiskt, jag har oaktsamt gått runt och ”tagit på saker” helt full av härliga, ofarliga, naturliga bakterier. Jag har kladdat och smekt med mina händer. Jag har vidrört vänner och fiender. Händer är väl det vackraste vi har och de är till för att brukas. Vad sa Kant, att handen är människans yttre hjärna? Jag förstår väldigt lite av Kants filosofiska värv, men detta! Jag köper det till 100%.
Händerna lär och bevarar kunskap. Man kan lite förenklat säga att det finns fyra olika inlärningsstilar, alltså sätt som vi företrädesvis tar till oss information på: Visuellt (genom att titta/läsa), auditivt (genom att lyssna/verbalisera), kinestetiskt (genom att aktivera kroppen) och taktilt (genom att aktivera känseln). Utan att förringa de tre förstnämnda metoderna vill jag – i enlighet med Kants bevingade ord och med tanke på den socialt distanserande era vi nu befinner oss i – kasta lite välförtjänt ljus på den taktila inlärningsstilen, där vi lär oss genom att få känna på saker och ting och varandra. Alla vi som blir lugna och får koncentration av att klottra i tidningar när vi pratar i telefon, alla vi som sitter och fingrar på en hårsnodd under lektionstid, alla vi som klämmer och känner på apelsinerna innan vi bestämmer oss för vilken som är godast. Behöver jag ens nämna att jag var en hängiven anhängare av fidget spinners när det begav sig, eller att jag har svårt att släppa taget om kontanter?
Nu är det handskar och handsprit som gäller i värsta fall, i bästa fall totalt avstånd. Inget pillande ens i ditt eget ansikte! Och helst inte på något annat heller. Nu fnasar huden på allas handryggar. Vi har tvättat och skrubbat, jag har köpt lyxig tvål som doftar läder, tobak och malört. Ljuvlig doftkombination på mina händer av elefanthud. Jag har för övrigt helt usel blodcirkulation och får ofta sådana vita fingertoppar när jag är ute i temperaturer lägre än 10 grader. I vanliga fall kan det väcka riktigt härliga sympatier, kompisar som erbjuder en svettig armhåla eller åtminstone att dela ficka en stund. Men nu? Nej, ingen vill förstås värma mina stela fingertoppar nuförtiden. Jag undrar om de känner sig ensamma och övergivna, mina stackars förpestade fingrar.
Vi befinner oss alltså i en helt unik hand-era. Händerna på täcket-stämning i hela världen. Eller snarare händerna på ingenting. Jag har sett så många rörande videoklipp på folk som vill vara nära på avstånd. Ni vet, bröllopsparet som gifte sig på en gata i New York medan de anhöriga står på två meters avstånd från varandra. Eller mannen som visade upp sin nyfödda unge genom fönsterrutan för sin gamla pappa som satt därinne. Dessa kärleksfulla, längtande blickar. Se men inte röra!
Vi kämpar på, vi hittar nya inlärningsstilar. Uppoffrande tider för alla oss som älskar att hålla handen visserligen – men herregud, det är ju inte synd om oss! Det sista jag vill är att riskera att jag eller mina händer bidrar till belastningen av sjukvården. När vi inte kan ta i varandra får vi helt enkelt ta i: oss själva, jorden, böcker och instrument. Glöm bara inte det ständiga mantrat: TVÄTTA HÄNDERNA!!! Gott så, för nu. Trösten är tålamodsprövningen. I den här tiden övar vi sannerligen på vårt tålamod. Att ha tråkigt. Att se, höra och göra, men definitivt inte röra.
