Krönika: Är jag en av dem nu?
Vad är det att bli vuxen? När jag var ett barn tänkte jag att det var att ha ett kontor med blommor som behövde vattnas och bilder på sina barn på väggarna. Att stryka kläder och säga till andra att plocka ur diskmaskinen. Jag tänkte att vuxna personer drack kaffe. Förutom mammas kusin för han drack saft och det gjorde att jag förstod honom lite bättre än vad jag förstod andra vuxna. Vuxna packade ryggsäckar med äppleklyftor i plastlåda, läste tidningen och hade möten med andra vuxna. De såg på Beck och Cityakuten på tv och sa att det var för sent för barn att vara vakna då. De pratade på engelska när de pratade om vuxliga saker. Vuxna sa saker som har du kissat? och ät upp maten på tallriken.
Framför allt tänkte jag att det där med att vara vuxen var synonymt med att vara riktigt smart. Att kunna svara på alla tänkbara frågor och alltid veta vad som var rätt sak att säga eller göra.
När jag blev lite äldre tänkte jag att vuxna hälsade i hand på ett naturligt sätt, pratade i svåra termer, hade en bankperson och träffade andra vuxna för att äta mat tillsammans. Vuxna sa saker som att det förstår du när du blir äldre och det är du lite för ung för.
Men framför allt tänkte jag fortfarande att vuxna var riktigt smarta och kunde svara på mina frågor och hade kloka saker att bidra med till mina resonemang. De sa ju att jag skulle förstå när jag blev äldre. Som dem alltså. De förstod med andra ord allt. Och det skulle jag snart också göra.
Nu hör jag vuxna säga att det inte är vårt ansvar, vi kan inte göra någonting åt det. Jag ser vuxna vända sig bort från bråk på stan. Jag hör vuxna personer säga saker till varandra. Saker som ”ja, de bara kommer hit och förstör” och ”ja, men det vet ju alla, att tjejer inte kan leka tre”. Jag ser vuxna personer dela så kallade nyheter på Facebook och jag ser andra vuxna som kommenterar andra så kallade nyheter med tummar-upp och förskräckta ”NÄÄ SÅHÄR KAN VI INTE HA DET”. Jag ser och hör saker som går på tvärs med min föreställning om att vuxna är smarta och har kloka saker att bidra med i alla sammanhang.
Nu hör jag vuxna säga att det förstår du när du blir äldre och jag ser att de ljuger och att de säger så bara för att de inte har något svar och kanske visste jag det redan då, när de sa så till mig.
Samtidigt ser jag vuxna som lever andra vuxenliv än de jag föreställde mig som barn. Jag ser vuxna som reser jorden runt i stället för att jobba på kontor, som inte packar äppleklyftor i plastlådor (för att de inte har några barn, eller för att plast suger) och vuxna som säger yabadabadoo i stället för att hälsa i hand.
Men de flesta vuxna gör fortfarande allt jag trodde att vuxna gjorde. De ber andra plocka ur diskmaskinen, de frågar om barnen har kissat, dricker kaffe och har möten på banken. Jag gör också allt det där. Förutom diskmaskinen för jag har ingen diskmaskin. Och inga barn. Och jag gillar inte kaffe. Men jag har möten på banken, läser tidningen och hälsar i hand som om det vore naturligt. Utifrån sett är jag, förutom det där med kaffet, ganska vuxen.
Ändå kan jag inte riktigt känna mig vuxen. Trots att lägenhet och veckohandling och korsord talar sitt tydliga språk. Kanske är det för att jag fortfarande känner mig oförmögen att svara på alla frågor och bidra med vettiga saker i andras resonemang.
Samtidigt stöter jag oftare och oftare på personer som i mina ögon är vuxna och beter sig rakt motsatt mina förväntningar. Helt utan vettiga svar och genomtänkta tankar. Jag kommer på mig själv med att tro att jag är smartare än personer jag tycker är vuxna. Och gång på gång kommer jag på att jag ju är vuxen nu. En av dem. Och ändå utan svar.
Kanske är det det som är att vara vuxen. Att inse att vuxna inte har svar på alla frågor och att inse att alla vuxna inte per automatik är smartare än du själv. Eller så är att vara vuxen att inse att ordet vuxen bara är hitte-på. I så fall var det inte så farligt som jag trodde, det där med vuxenlivet. Speciellt inte om en kan komma undan med kaffe-grejen.
