Krönika: Året stöter ur sig sitt första skratt

Någonstans i det för-årstiden-varma vintermörkret hörs, kanske i andra änden av staden - eller iallafall mycket långt bort - ett gällt, men gott, skratt. Det ljuder där, hängande precis i våra örons periferi. Man märker det knappt om man inte spetsar öronen ordentligt. Man måste till och med spetsa dem så pass att man kommer på sig själv med att se dum ut där man spetsar. Och man måste lyssna väldigt noga. Ett svagt skratt hör man då. Man vet ifall man hör det när man hör det. Bättre definition finns det inte; ingen vetenskap i världen kan ens börja ta sig till med att förklara skrattet; så för all del, kalla det ett icketing. Ett icketing – ur världen men nog inte i den.

Detta icketing är, vare sig du hör, tror eller förstår det, året. Det är året som skrattar. Skrattar som tusen glada barn i en barnaskara – helt förbi oerhörd. Cirkulärt som året självt men plant som tiden, kanske till och med ett helt landskap av skratt.
“Ja du, det låter ändå rimligt att det skulle vara året som ger ifrån så gälla skall av glädje.”
Men nejdå, det är mer än så. Det är inte bara en rimlig förklaring, det är sanningen själv som bankar i bordet med sitt skrattförvridna flin. Det är sanningen själv som ser in genom fönsterrutan och ber dig höra. Och sanningen vill dig väl; vill du inte ha den, vill den inte att du skall ha den – du är fri att ta skrattet som det kommer.

Kanske, när du hör det, börjar du också skratta. Åtminstone kanske flina lite lätt åt det knasiga i att sitta och lyssna. Men vet du vad? Fortsätt lyssna. För när du ändå lyssnar, varför inte lyssna efter allt annat? Skrattet är bara början; till allt det man inte hör; till allt det man inte annars känner till; och till och med att finna sin egen lilla ro i vardagsruset.

Det finns nog tyvärr ingen metod för att höra årets skratt; antingen det eller så är de oändliga. Oavsett kan jag inte ge några goda råd på hur man bär sig åt för att höra det. Vissa säger att man bara kan höra skrattet om man sätter sig och lyssnar med specifika tillvägagångssätt. Vissa tycker till exempel att man skall andas på något lustigt vis, kanske för att hamna i unison med skrattets klingande väsen. Andra att man skall leva i gemenskap i sökandet efter det. Mängden åsikter kring vad man skall göra för att ordentligt höra det är oräknelig. Men de som talar om dessa sätt har väl delvis rätt; för somliga går det; för andra blir fokuset för mycket på hur man når det och inte nåendet självt. Men samtidigt är ju “målet ingenting”, för att citera Robert Broberg.

Och nu kanske man undrar: “Varför skall jag sitta och lyssna på ett skratt?”, det finns miljoner andra saker att göra i världen, oändligt med andra val att ta sig till.
Då är svaret: “Det är just därför du skall sitta och lyssna på ett skratt.”, det finns miljoner andra saker att göra i världen, oändligt med andra val att ta sig till. Och ändå så finner man det rogivande att fokusera på en ensam sanning under en förlängd mängd tid.

Och vem är jag som berättar om det här? Ingen speciell. Om inget gott finnes av denna krönika, är den åtminstone ett memorandum till mig själv; så att jag minns skrattet. Årets skratt lärs ut av många men jag tror inte de flesta vet något om det; kanske inte ens hör det; inte jag heller. Fast jag tror heller inte att det handlar om att höra någonting. Som sagt håller det sig alltid i örats periferi. Det är rent av grundvalen till förståendet av årets skratts vara. Och ändå kommer vi aldrig förstå det, som det konstant tar sig runt varje hörn och värn; konstant skiftande; och annorlunda för alla som råkar på det. Mer än en konkret sak, är nog skrattet det som väller ur världens hål; och detta vällande, vid olika tidspunkter, är inte detsamma. Men samtidigt är det såsom ett koncept, men ett koncept utan form eller innehåll. Ändå så vill jag inte kalla det ett icketing. Det håller sig helt enkelt metodiskt utanför ramarna för vad vi människor förstår. Eller så är det, paradoxalt, frånvarandet av metodik som gör att det förhåller sig så metodiskt – ett evigt skiftande mellan konkret, abstrakt; högt, lågt; billigt, dyrt.

Låt året stöta ur sig sitt första skratt, sitt sista skratt, alla andra skratt däremellan, och hör det. Det handlar inte om att ha djup tro på att det är där. Nej, det handlar om att fylla öronen med världen, stöta till sig en tillvarostund som får pågå. Som Tage Aurell säger i sitt tal om äkta stillhet, “Stämning, inte stämningar. Inte i dag si och i morgon så, utan levnadsstämning just, från skede till skede i livet. Du får den på intet sätt gratis. Svårt åtkomlig och hårt åtkomlig är den.” Och stämningen är vad du skall låta skrattet karaktärisera dig som. Låta dess gäckande, på sätt och vis, ta över. Kanske inte ens egen kontroll över tingen, förlusten på kontroll skrämmer oss nätt och jämt – men att låta sökandet på skrattets konstanta vara, och stämningen i detta lugna sökande, ta över.

William Ahlstedt

Då: Klantig.
Nu: Klantigare.
Sen: Klantigast.
Motto: ”Magi är så vanligt att man skulle kunna göra vetenskap av’t!”