22 mars 2021 susanna frenguelli

Krönika: Att göra eller inte göra

Om man kunde vara en professionell prokrastinerare skulle jag vara en av de bästa. Att skjuta upp saker är en av mina främsta talanger, jag har skjutit upp att skriva den här krönikan, jag har skjutit upp att ta körkort tills allra sista dagen innan mitt godkända teoriprov slutar gälla, jag har skjutit upp att börja plugga i två år, jag skjuter upp att tvätta mitt hår tills jag inte vågar visa mig bland folk, att tvätta mina kläder tills jag inte har ett enda plagg kvar att ha på mig. Listan är lång. Jag är allmänt dålig på att ta tag i saker och jag har ibland försökt skylla det på externa faktorer som ”nämen jag gillar faktiskt att ha ett stökigt rum”, ”det sägs att stökiga människor är smartare” eller ”jag kan inte bestämma mig för vad jag vill plugga”. Jag har till och med försökt skylla det på mitt stjärntecken (jag har för övrigt skyllt mycket på mitt stjärntecken men det är ett ämne för en annan gång).

Grejen är att jag vet att man bara mår dåligt av att skjuta upp saker, och så försöker jag intala mig att det jag gör istället är minst lika viktigt som det jag borde göra, man mååååste ju ändå slappna av lite ibland, det är okej om jag spelar gitarr hela eftermiddagen istället för att dammsuga för det är ändå något kreativt och jag kollar i alla fall inte på Netflix.

Min bästa prokrastinering någonsin är antagligen körkortet. Jag började övningsköra när jag fyllde 19, så om man tänker att man får börja övningsköra när man är 16 (eller 15 år och 8 månader eller nåt om man ska vara petig) så jag hade redan då skjutit upp det i tre år. När jag väl började övningsköra var jag otroligt slarvig och körde bara ett par gånger varje halvår, och nu sitter jag här och har lagt en pinsam stor summa på sista minuten-körlektioner. Min uppkörning är imorgon och klarar jag den inte så kommer jag behöva göra om både uppkörningen och teoriprovet, eftersom det slutar gälla efter x antal månader och jag bokade uppkörning dagen innan det går ut.*
Och då känner jag bara, jaha, vad värt det var att kolla om på Brooklyn 99 tre gånger i somras när jag kunde varit ute och kört? Det fanns många saker jag intalade mig själv för att rättfärdiga mitt beteende, som att jag ändå inte har en bil så körkortet skulle vara helt meningslöst och jag hatar ändå att köra så jag kommer aldrig göra det även om jag kan osv. osv. Jag inser nu att det var otroligt dumma och ogenomtänkta argument, men jag hade övertygat mig själv helt och hållet om att jag kände så.

Det har varit samma grej med att börja plugga. Det är sant att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska plugga men jag ska inte heller säga att jag har gett det hela mitt hjärta, och det har jag rationaliserat såhär: jag gick en årskurs över, så egentligen skulle jag tagit studenten 2020, så EGENTLIGEN har jag bara väntat ett år, inte två. Det första året räknades inte. Första halvåret efter studenten, ja då ville jag utöka min högskolebehörighet och det gjorde jag faktiskt. Jag läste kursen Naturkunskap 2 på komvux. Jag har aldrig tyckt om naturämnen men jag gav det ändå mitt bästa i början, vi hade 4 prov totalt under hela kursen, på första fick jag A, på andra fick jag C, tredje var ett E och ni kanske kan gissa vad jag fick på sista, det var ett F. Ni kan tänka er hur svårt det var för läraren att sätta ett slutbetyg på mig. Efter den terminen så började jag jobba och det har jag gjort i ett och ett halv år snart, samtidigt som jag försökt komma på vad jag vill göra med resten av mitt liv.

Jag har fortfarande inte kommit på den magiska formeln för motivation, jag vet dock att det är mycket lättare att göra tråkiga saker om det leder till ett slutgiltigt mål som jag själv vill nå. Jag har väldigt svårt för att göra saker för att någon annan tycker att jag ska göra det. Jag blev till exempel inte motiverad till att skaffa körkort förrän jag själv kände behovet av det, allt tjat från mina föräldrar gjorde inte ett dugg för att motivera mig, om något gjorde det bara att jag ville det ännu mindre. Jag känner mig ibland som en sån tecknad gubbe med en ängel och en djävul på varsin axel, där den ena säger åt mig att ta tag i saker för att annars kommer jag få ångest och kommer bli stressad och det kommer bli dåligt, och den andra säger till mig att det inte är någon stress och jag kan göra det imorgon, eller dagen efter, eller kvällen innan. Det är lätt att låta den lilla djävulen vinna, och oftast gör den det. Men i slutändan vet jag att det är ingen ide att skjuta upp allt det jobbiga, för det kommer alltid ikapp en och då sitter man i en jäkla massa skit, och man har bara sig själv att skylla.

*Uppdatering: Jag klarade den inte

Susanna Frenguelli