Krönika: Att svänga av från motorvägen
Jag åkte på en nylagd motorväg med omkörningsmöjligheter och hade kunnat välja att fortsätta framåt. Istället svängde jag av på en krokig stig utan vägskyltar. Där framme kan det finnas uppförsbackar, nedförsbackar, stup och branta klipphällar. Kanske visar det sig att den krokiga stigen leder till ett oupptäckt smultronställe som jag aldrig hade stött på i ruset av andra trafikanter.
För drygt ett halvår sedan sa jag upp mig från min tjänst som journalist på lokaltidningen här, i staden där jag bor. Egentligen var motorvägen utstakad framför mig. Fast tjänst med roliga arbetsuppgifter, lägenhet i staden där jag vill bo och uppstigning klockan 07.00 varje dag. Nio-fika utan fika. Matlådor som aldrig blev riktigt rena eftersom jag saknar diskmaskin. Ett skrivbord fullt av anteckningsblock och hemgång klockan 17.
Skrivandet är en stor del av mig och jag fick chansen att jobba med det. Utan utbildning dessutom. Vinstlott på alla sätt. Ingenting var fel med jobbet. Det rullade på. Och kanske var det just det där ständiga rullandet som gjorde att jag till slut längtade efter uppförsbackar, nedförsbackar och överraskningar.
Så dök den krokiga stigen upp och jag tog av. Inte sådär på direkten, utan mer som att jag åkte vidare på motorvägen, funderade. Körde irriterande långsamt. Blev sur på mina medtrafikanter utan att de förstod varför. Utan att jag förstod varför heller för den delen. Jag åkte en bit till. Sen gjorde jag en otillåten u-sväng och tog av på den grusade stigen helt utan mål i sikte.
Sedan september går jag på den där krokiga grusvägen och ser mig omkring. Ställer ingen klocka på 07.00. Har inga kollegor att fika med klockan nio och matlådorna ligger orörda i köksskåpet. Jag pluggar på distans och när personer frågar vad jag ska använda min examen till frågar jag mig själv samma sak. När personer undrar varför jag sa upp mig har jag ibland ett väl genomtänkt svar och ibland är jag minst lika undrande som frågeställaren.
Det är ju gött med motorväg. Snabbt går det. Ingen ifrågasätter dina vägval där, ingen reflekterar ens över att det är ett val. Du bara hamnar där tillsammans med alla andra stressade, målinriktade supermänniskor som är fartblinda i 110 kilometer i timmen.
Jag tror att det finns vackra saker längs grusvägarna. Lite som att turistattraktionerna i turiststäderna sällan är det mest sevärda. Det är de små fiken, den lilla utställningen och den gömda gränden i byn utanför storstaden som är minnesvärda.
Det är enklare att åka på motorväg, och det behöver absolut inte vara ett sämre alternativ. Jag är avundsjuk på alla som åker där och mår bra av det. Själv promenerar jag runt och konstaterar att jag är rädd för allt som inte har ett slut, och samtidigt panikslagen över att inte veta vad som ska hända om ett halvår. I ena stunden tackar jag nej till alla möjligheter att få en utstakad framtid och i nästa sekund klagar jag över att inte ha en framtidsplan. Orimligt Jennie, orimligt!
Jag hör lyckliga berättelser om personer som svänger av från sitt livs motorväg. Hittar sig själva. Börjar med yoga. Gör det de alltid har drömt om. Min bild av att svänga av från motorvägen är inte som deras. Det kan bli så att du hamnar i ett virrvarr av stigar och inte veta vilken av dem som är mest lämplig, kanske försöker du återvända till motorvägen men kommer på att du är trött på de höga ljuden.
Jag har inte valt att gå på småstigarna. Men jag svängde av från motorvägen och då var det mitt enda alternativ. Helst hade jag förstås hittat den perfekta stigen, men kanske är en livslång jakt på smultronställen ändå bättre än att vara på motorvägen.
Så jag promenerar vidare, fram och tillbaka mellan olika korsningar för att slippa välja. Det är ganska trevligt bland stigarna, även om jag går vilse ibland och längtar tillbaka till motorvägsliv. Jag kommer alltid att längta dit, men det livet kommer alltid att trötta ut mig. Välkommen till moment 22. Jag tror inte att jag går runt i cirkeln ensam.
