24 feb 2020 Sahar Jorat

Krönika: Borta bra, hemma bäst?

När jag var bara en liten flicka, var jag ute i en stor vild värld. Där ingen såg ut som mig, och ingen kände igen mig. Hade hela världen att förstå mig på, utan att kunna gå. De första minnena jag har är av min familj, därefter av allt smått jag fått höra eller se av bilder. Där blickarna ser så tomma ut, och leenden du inte fått se förut. Med tyngden av det som varit, och ingen vetskap om det som komma skall. Fruktan i sinnet och det enda som tidigare varit hem inte längre är där du är. Jag kollar på bilderna från förr, och ser min familj med allt de har fått lämna kvar. Med bara bitar av sig själv kvar.

Ända sedan jag var liten har jag upplevt att jag inte passade in. Och då syftar jag inte på personlighetsmässigt, kanske nån aning utseendemässigt, men främst för att jag upplevde det från mina föräldrar. Att de inte kände sig accepterade i detta samhälle de mer eller mindre vuxit upp i och formats av, gav mig samma illamående. Tänk om det blir så för mig också? Det här landet må vara där jag fötts, och det må vara här jag dör. Men det känns inte som mitt, det känns inte hemma. Hemma är på andra sidan jorden, men där har jag aldrig varit. Av historierna jag hört, språket jag vuxit upp med, och folket jag fått träffa. Det gör att jag känner mig hemma även här. Även om sanningen inte gör det sant, så är det så det känns i mig. Ett band starkare vet jag ej, ett starkare band än dig och mig. Där jorden kallar mig, och vill ha mig för mig.

Här kan jag känna mig utanför på ett otäckt sätt, där det inte är samma som dem runt om mig. Eller är för olikt för andra att förstå. Att min etnicitet gör att jag sticker ut kunde jag aldrig bära med mig, det var inget ett litet barn ska få göra. Men det var det enda som gick att göra. En slags tomhet som inte går att förklara. Det finns med dig även om du aldrig satt din fot på den jord dina förfäder blivit ett med. Det finns inuti dig på ett sätt du inte kan beskriva. Det finns där och hur mycket du än försöker dölja det, desto svårare kommer du ha att bli komplett. Den som slutar förtränga det, blir närmare sig själv. Något andligt, något oväntat, något som är mer hem för de som fostrat dig än landet du fostrats i.

Känns så långt bort, men varje gång jag tänker på det blir jag varm om hjärtat. Det finns där ute. Någonstans för mig, någonstans för dig. Där vi var menade att vara. Men som vi nu inte kan försvara, så som det var är det inte nu och det är vår otur. Inte vårt fel att det inte blev som förut, att bomberna tog liv på mindre än en minut. Att våra föräldrar fick korsa land och hav. Varken med flytväst, pengar, eller krav. Antalet äldre som varit tvungna att lämna sina hem för oss, gör att jag ryser. Det som är det fina i vår kultur. Att inte vara självisk och tänka på andra, sätta sin familj först. Sätta vår hälsa före deras bästa. Deras hem och tidigare generationers hjärta. De tog sin egna väg för en bättre framtid, och offrade sin trygghet, barndom, familjer hemma för att ge oss barn en bra start i livet. Till ett land de inte känner sig trygga i, med ett språk de inte kan uttrycka sig i och sen fördomar de inte har en chans mot.

Och jag pratar inte om mina föräldrar, jag pratar heller inte om dina, jag pratar om de människor som är tvungna att sova med kläder på för att de kanske måste fly mitt i natten. Jag pratar om de som svälter i sina egna hem och inte har råd med föda. Jag pratar om de som förlorar sina nära och kära på grund av de fallande bomberna täckta i hat, död och förintelse. Där folk vill utrota, skada och förstöra hem till offer som föddes i fel färg, religion, kultur och återigen inte tar de levande i hänsyn. Det är sorgligt men det är sant, det sker runtomkring dig i alla dessa land. Att du inte är skadad betyder inte att din granne inte är det. Att du är född och vuxen in i ett samhälle du accepteras är inte alls ditt fel.

Men att bli född och vuxen in i ett samhälle de inte kan vara kvar i, är inte heller deras fel. Folk flyr för att de måste fly, inte för att det är bättre här. Utan för att de vill ge sina barn en andra chans. Så frågar du någon som flytt sitt hem om de har det bättre här, kommer du se vad svaret är.

Sahar Jorat