26 okt 2020 Sahar Jorat

Krönika: Dålig stämning

Av de många saker man kan rå för i livet har jag nog inte helt förstått hur fördomar och att vara fördomsfull kan vara så allmänt rådande. Där man har en viss bild av vissa personer med andra förutsättningar, där en viss typ av jobb innebär en viss typ av karaktärsdrag eller att ett visst typ av område innefattar en viss typ av människor. Och det där är bara tre korta, men breda alternativ på fördomar. Där man drar alla över samma kam. Det finns dock en gräns mellan att vara fördomsfull och respektlös. Eller borde man säga trångsynt?

Om man tänker på rasism får man en klar bild framför sig. Sen när man tittar på fördomar så är det en annan kategori, men oftast bär det på ett spår av det förstnämnda. När utlandsfödda föräldrar eller förfäder tog sig an kampen att flytta på grund av krig, eller det som pågick i hemlandet, när slog tanken dem att landet de väljer formar alla deras kommande generationer? Där integrerad både är en prestation, men också ett skämt. För är du för integrerad så försöker du för mycket. Är du inte det så har du knappt ansträngt dig. Men hur går det ihop och varför skapar det en slags roll för hur man måste förhålla sig?

Så är det samhörighet eller acceptans? Var går den tunna linjen som skiljer dem åt? Eller går de hand i hand? Hur kommer det sig att vi ska ha svar på saker? Saker vi inte ens rår för. Inget någon av oss berör? Varför är fördomarna så hårda och så dolda, så att kunna se dem tar tid, erfarenhet och igenkännande? Du kan få samma fråga två gånger, till och med fler än så. Men den som frågar behöver nödvändigtvis inte vara densamma. Det är en mask svår att lära känna, och det är så olika avsikter bakom. Där man kan mötas av nyfikenhet, genuin omtanke eller fördomar med mera.

Vågar man säga ifrån, vågar man ifrågasätta, vågar man ta den konversationen? Varför måste det ens bli något man frågar sig själv? Och när inser man att det faktiskt inte är okej? Det verkar som att gränsen emellan är så tunn så det är så enkelt att gå över. Nyfikenhet är en sak, där man vill veta mer om personen och dess bakgrund och historia. Men den linjen mellan nyfikenhet och fördomar? Vad ska vi kalla det? Säger vi rasism så tar vi i, säger vi förolämpning så tar vi det fel och säger vi irrelevant så är vi dramatiska. Så vad kallar vi det? Det är svårt att definiera det, svårt att sätta en slags stämpel på det.

Att defensivt försvara sig eller ursäkta sig är nog vanligare än många tror. Kanske för att man förnedras, kanske för att man inte har samma förutsättningar eller helt enkelt sätts i en sådan position där det framstår så. Vissa stärks av sådant, för som sagt det är irrelevant. Det man väljer att dela med sig av eller inte är upp till var och en. Men att stå upp för sig själv associeras så lätt med att vara självcentrerad, självupptagen, att man tror sig vara viktig eller att man kort sagt vill skapa lite dålig stämning. Men är det så? Och varför skulle det vara så?

Vissa ord är så laddade, för de innefattar mer än definitionen i sig. Invandring. Skatt. Skattetagare. Arbetslöshet. Förvisning. Integrering. Utbildning. Språk. Inkomst. Etnicitet. Boende. Förort. Svensk. Invandrare. Vi. Ni. Allt faller in på det ena men hör ändå till det andra. Där en sak stärker något annat. Vice versa. Där prestationerna vägs samman med annat. Allt hör ihop. Tuff barndom, bristfälliga kunskaper, jobb, medelmåttigt liv. Silversked i munnen, kontakter, vd, tidig pension. Ser du en viss typ av person framför dig i dessa två olika beskrivningar?

Det är mycket man som individ kan rå för, trots omständigheterna, kring hur man agerar, tankesätt, värderingar. Men ursprung? Etnicitet? Varför ska det ge en bild eller stämpel som individen måste ”bryta sig” loss från? Varför har det en sådan innebörd när det i slutet av dagen inte är någon begränsning för individen överhuvudtaget?

Sahar Jorat